Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Steklar — en märklig insektsordning - Hur getingarna bygger sina pappersbon - Getingarna är rovdjur — i nödfall t. o. m. kannibaler - Humlornas korta liv - Rovstekeln och fjärilslarven - Hur steklarna äter ut varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323O STEKLAR
Bo avträgeting.
hakar sig fast vid cellens botten, och de äldre är så
tjocka, att de sitter fast. - De första getingar som
kläcks fram är alla arbetsgetingar och blir färdiga
först långt fram på sommaren. Därför ser man så få
getingar under sommarens första hälft.
Getingarna är rovdjur — i nödfall t. o. m. kannibaler
Alla vet vi, att getingarna är förtjusta i söta saker:
honung, saft och sylt, men ändå är getingen framför
allt ett rovdjur. Ibland besöker den t. o. m. slakterier
och skrapar till sig litet kött. Om det blir dåligt väder,
händer det att getingarna hemfaller åt kannibalism.
Då plockar de ut några av larverna och fördelar dem
bland de andra larverna och sig själva.
Mot slutet av sommaren framkommer hanar och
honor, men då är samhällets undergång också nära
förestående. När de första, kyliga frostnätterna är
inne, kan getingarna gripas av ett sällsamt raseri
inför den annalkande undergången. De störtar sig över
larverna, drar ut dem ur deras celler och sticker dem
till döds. Inte långt därefter har samhället slutat sitt
liv. Men de befruktade honorna låter det uppstå på
nytt nästa sommar.
I tropikerna finns det getingar vilkas samhällen
varar i flera år. Men då förfärdigas bona av ett
betydligt hållfastare material än våra getingars. Det är
tjockt som papiermaché.
Getingarna är misstänksamma och sticks lätt, om
man kommer deras bon för nära eller skrämmer dem.
Särskilt de stora bålgetingamas stick kan bli rätt
besvärliga. Om man blir stucken av en geting, bör man
vara noga med att inte riva sig på det stuckna stället.
Då kan inflammation och blodförgiftning bli följden.
De under senare år ofta förekommande dödsfallen
på grund av getingstick beror nog inte på getingarnas
ökade giftighet utan på de utsatta personernas
överkänslighet för giftet i fråga.
Humlornas korta liv
Också humlorna hör till de samhällsbildande
insekterna. Den vanligaste av dem är jordhumlan, vars
bon upplöses och går under liksom getingarnas, när
hösten kommer. Endast de befruktade honorna
övervintrar och uppsöker på våren en jordhåla, där de
bygger ett bo av strån, hår osv. På detta bomaterial
uppförs en stor cell av vax, inblandat med
bomaterialet. Cellen fylls med honung och ståndarmjöl, och i
denna massa läggs äggen. Bredvid den stora cellen
byggs sedan av rent vax en kruka, som fylls med
honung, från vilken larverna matas. När den första
kullen, som bara består av arbetshumlor, kläckts,
övertar dessa det mesta av arbetet, under det att
stammodern huvudsakligen sysslar med äggläggning. Först
mot sommarens slut uppstår hanar och honor.
Rovstekeln och fjärilslarven
Andra ytterst intressanta gaddsteklar är rov- och
vägsteklarna, som bygger bon eller hålor i sanden åt
sina larver. Det är lustigt att se dem i arbete. De
gräver precis som en hund med sina tassar, och sanden yr
om dem. När en rovstekel fått en håla färdig, ger den
sig ut på jakt efter att först ha stängt till hålan
ordentligt. Efter en eller ett par timmar kan man få se den
komma tillbaka med sitt byte, t. ex. en fjärilslarv,
som den förlamat med ett stick av sin gadd. Framför
hålans mynning lägger den ner bytet, varpå den
plockar bort allt material som den stängt till hålan med.
Därpå stoppar den ner larven., lägger ett ägg på
den och stänger mynningen på nytt. Där nere kläcks
nu ägget ut, och stekellarven äter småningom upp
fjärilslarven. En del steklar fångar mindre larver och
förser sina ungar då och då med nytt byte. Andra
steklar fångar flugor, skogskackerlackor osv.
Vägsteklarna har specialiserat sig på spindlar. De
förföljer sitt byte och förlamar det till sist med ett
stick under bröstet, varefter de släpar det till det
blivande larvboet och lägger ett ägg på bakkroppen.
Hur steklarna äter ut varandra
I artikeln om bina talades om parasitbin, som lade
sina ägg i andra bins bon och därför egentligen borde
kallas gökbin. Sådana parasit- eller göksteklar har vi
också här. En av dem, parasitvägstekeln, brukar sitta
och lura på vägsteklarna, när de kommer med sitt
byte. Då en sådan ett ögonblick lämnar bytet för att
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
