Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk konst — svensk konst under sex sekel - De hundra kyrkornas ö - Från Gustav Vasa till reduktionen - Konungarnas och stormännens målare och skulptörer - Enväldes- och frihetstid - Målare och dekoratörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3324 SVENSK KONST ________________________________
tens höga standard. Från den berömda Dune-skatten
härrör ett figurprytt bältespänne av förgyllt silver,
vilket räknas som ett av den västerländska
högmedeltidens yppersta arbeten i sitt slag.
Från Gustav Vasa till reduktionen
Renässansens byggnadskonst hos oss är först och
främst de kungliga slottens - stora, massiva
byggnader med föga av klassisk formgivning i sina tunga
kroppar men sirade med portaler och praktgavlar,
vilkas kolonn- och pilasterarkitektur bildar små
smycken med renässansens stilprägel på de väldiga, barska
murytorna. Vadstena slott har den mest enhetligt
monumentala formgivningen (se Vadstena), Kalmar slott
den rikaste yttre utsmyckningen och därjämte talrika
väl återställda interiördekorationer (se Kalmar). Av
samtida privatborgar och representativ
privatarkitektur finns föga bevarat. På den kyrkliga
byggnadskonstens område märks Johan HI:s ny- och ombyggnader
(bäst bevarad är Klara kyrka i Stockholm) med
deras konservativa anslutning till medeltida
byggnads-skick.
1600-talets byggnadskonst står till en början under
tyskt och holländskt inflytande. De långvariga krigen
skaffade företagsamma köpmän goda förtjänster, och
i huvudstaden byggdes borgarhus av en storlek och
prakt som landet aldrig sett maken till. Ännu
mycket livligare blev byggnadsverksamheten, när
fältherrar, officerare och höga ämbetsmän kunde vända sig
från krigsgöromålen till fredligare omsorger. Många
hade samlat rikedomar i kriget, ännu flera hade
lönats för sina förtjänster med inkomstbringande
för-läningar. Det fanns stora resurser för att
tillfredsställa den allmänna praktlystnaden. Aldrig förr eller
senare i Sverige har det byggts så många, så stora och
så praktfulla privathus för ägarnas eget bruk som vid
och efter 1600-talets mitt i Stockholm: Wrangelska
palatset på Riddarholmen (nu Svea hovrätts hus),
Bondeska palatset vid Riddarhustorget (som
1732-1915 var Stockholms rådhus och från 1949 är säte för
Högsta domstolen) och Oxenstiernska palatset vid
Storkyrkobrinken (nu inrymmande
finansdepartementet), många andra att förtiga. Samtidigt byggdes
Riddarhuset och flera andra offentliga
monumentalbyggnader, och på landsbygden reste sig otaliga större
och mindre herresäten på de ärvda eller nyförvärvade
jordagodsen med Hedvig Eleonoras Drottningholm (se
d. o.) och riksråd C. G. Wrangels Skokloster som
de förnämsta. Tidens ledande arkitekter, Jean de la
Vallée och Nicodemus Tessin d. ä. (se d. o.), införde
franska stildrag, ofta försiktigt anpassade efter tidens
redan utbildade svenska tradition.
Konungarnas och stormännens målare och skulptörer
Bildkonsten är under 1500- och 1600-talen tämligen
fattig, och någon inhemsk tradition utbildades inte.
För hovets räkning inkallades då och då någon
utländsk porträttmålare; först drottning Kristina
anlitade sådana av större ryktbarhet, bl. a. Sébastien
Bourdon [bordång/]. Han följdes av hamburgaren
David Klöcker, adlad Ehrenstrahl (se d. o.). - Av
skulptur förekommer nästan endast dekorativ sådan:
i stor utsträckning dekorativa byggnadsdetaljer och
rikt smyckade kyrkliga inredningsföremål (de senare
först under 1600-talet i större utsträckning) samt
gravmonument, av vilka de ståtligaste, som Gustav Vasas i
Uppsala domkyrka (av den i Vasatidens konst
mångsidigt verksamme flamländaren Willem Boy), är
försedda med liggande porträttstatyer. Magnus Gabriel
De la Gardie höll vid sitt hov på Läckö talrika
konstnärer, och några av tidens få försök till friskulptur
härstammar från denna krets; t. ex. i Värnhems
klosterkyrka.
Enväldes- och frihetstid
Reduktionen gjorde, brutalt och hastigt, slut på de
nyss så mäktiga höga herrarnas förmåga att omhulda
konsterna - vilket de för övrigt torde ha gjort mindre
för konsternas skull än för sin egen berömmelses. Nu
var det den enväldiga konungamaktens tur att hävda
sin storhet, och det skulle ske genom det väldigaste
byggnadsverk som någonsin företagits i Sverige:
ombyggnaden av Stockholms slott (se d. o.), som i
italiensk-inspirerad barock fr. o. m. 1690 verkställdes av
Nicodemus Tessin d. y. (se d. o.). Långt innan det
stora verket bragts till ända, stäcktes det av rikets
olyckor och fattigdom, och det länder frihetstidens
maktägande till heder, att själva slottsbyggnaden till sist
fullbordades. Frihetstidens övriga arkitektur, som står
under franskt inflytande, präglas av måttfullhet och
smak. Bland de främsta konstnärerna är Carl
Hårle-man, Carl Fredrik Adelcrantz och Erik Palmstedt,
verksamma ännu under och efter Gustav IH:s tid; den
förre byggde bl. a. Adolf Fredriks kyrka i Stockholm
och Gustav HI:s operahus, vars yttre efterbildades i
Arvfurstens palats, som byggdes av Palmstedt; dennes
främsta arbete är det utsökt välformade börshuset i
Stockholm.
Målare och dekoratörer
Ehrenstrahls systerson David von Krafft, i sin
nyktra och torra saklighet mycket olik sin morbror,
var Karl XH-tidens porträttmålare (se bild vid Karl
XII) och följdes av en rad vederhäftiga men
ingalunda lysande porträttörer. Tidens bästa svenska
målare drogs till Frankrike och blev bofasta där, så
pastellmålaren Gustaf Lundberg, Alexander Roslin
(se d. o.), den mondäne genremålaren Niclas
Laf-rensen och den skicklige miniatyrmålaren Peter
Adolf Hall; den störste av dem alla, Carl Gustaf
Pilo, verkade i Danmark och återkom till hemlandet
först under nästa epok. Som kolorist och ljusmålare
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
