Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk konst — svensk konst under sex sekel - Målare och dekoratörer - Den gustavianska tiden - Från Karl XIV Johan till Oscar II. Arkitektur - Skulptur - Måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK KONST 3325
hör Pilo till de stora i världskonsten. Det intrycket
får man inte minst inför hans trots sitt ofullbordade
skick underbart silverskimrande jättemålning
»Gustav HI:s kröning» (Nationalmuseum).
I frihetstidens konstnärliga kultur spelar
rumsin-redningskonsten och konsthantverket den viktigaste
rollen. Förmågan att med värdig, fin och graciös smak
inreda bostadsrummen, från slottsgemaken till
anspråkslösa borgerliga förmak och sängkammare, har
varken förr eller senare framträtt i så kultiverade
former. En typisk produkt av tiden är den svenska
herrgården, som i sin blygsamma och värdiga förfining
bildar en för senare tider intagande kontrast till
stormaktstidens pretentiösa slottsbyggnader. Möbler,
vävnader, bordssilver och servisföremål utfördes med
fulländad smak. Bakom denna kultiverade nyttokonst
ligger det ambitiösa arbetet på slottets inredning, för
vilket landets finaste konstkännare och arkitekter och
framstående utländska konstnärer anlitades. Ett
särskilt viktigt arbete för att popularisera
slottsinred-ningens smakfulla form val gjordes av Jean Eric
Rehn, som vid sidan av sitt arbete på slottet var en
flitig mönsterritare för konsthantverket och den
begynnande keramiska industrin.
Den gustavianska tiden
Gustav III:s tidevarv, som för eftervärlden står som
en kulturell glansperiod, var inte i samma grad en
blomstringstid för konsten. Sveriges främste skulptör
Johan Tobias Sergel (se d. o.) verkade då i
hemlandet men sysselsattes mest med småuppdrag, och inte
heller Pilo uppskattades efter förtjänst. Den ledande
arkitekten var den inkallade fransmannen Jean-Louis
Desprez [depre’], vars största arbete, Gustav IILs
tilltänkta stora slottsbyggnad vid Haga, inte kom längre
än till fundamenten; av hans utförda arbeten är
Bo-tanicum i Uppsala med sin klassiska tempelkolonnad
karakteristisk för hans nyantika stil. I främsta
rummet verkade han som dekorationsmålare för de
kungliga teatrarna. Bland infödda arkitekter märks Olof
Tempelman, som bl. a. byggde Kungl. myntet i
Stockholm, sedermera kanslihus, varav nu endast fasadens
klassiska kolonnställning är bevarad. Fransmannen
Louis-Adrien Masreliez [marelje’] präglade med sin
spirituellt och personligt behandlade nyantik den
»gustavianska stilen» i rumsinredning och möbelkonst,
bl. a. i Gustav HLs paviljong på Haga.
I målarkonsten representerades nyantiken främst av
Adolf Ulrik Wertmüller, som dock lämnade
hemlandet för att verka i Frankrike och sedan i Förenta
staterna. Pehr Hilleström var genremålare i
borgerlig och realistisk anda, och porträttmålaren Lorens
Pasch d. y. fortsatte traditionen från frihetstidens
porträttkonst. Porträttmålaren Carl Fredrik von
Breda var liksom Elias Martin utbildad i England
och förde med sig till Sverige en fläkt av det engelska
1700-talsmåleriets romantiska hållning och
koloristiska förfining.
Från Karl XIV Johan till Oscar II. Arkitektur
1800-talets svenska arkitektur fortsatte länge den
nyantika traditionen i en kärv och saklig stil med ett
visst nationellt särdrag. Tidens främste arkitekt är
Fredrik Blom, som bl. a. uppförde Livgardets till
häst kasern (numera Vitterhetsakademien) och flera
byggnader på Skeppsholmen. Karakteristiska
byggnader är för övrigt universitetsbiblioteket (»Carolina
rediviva») i Uppsala av Carl Fredrik Sundvall och
garnisonssjukhuset i Stockholm av Carl Gjörwell.
Under Oscar I:s tid kom nygotiken och därefter hela
raden av imiterande historiska stilarter, ofta
schablonmässigt och okonstnärligt tillämpade, men stundom
använda med smak och förnuft, bäst av Fredrik
Vilhelm Scholander, som bl. a. byggde Synagogan vid
Wahrendorffsgatan och gamla Tekniska högskolan i
Stockholm. Under århundradets senare del ivrade
man för att »restaurera» gamla
monumentalbyggnader, varmed man inte menade att iståndsätta dem
utan att återföra dem till en idealgestalt av
schematisk stilrenhet utan hänsyn till deras individuella
egenart och historiska utveckling. Värst behandlades
Uppsala domkyrka, som med massor av maskinslaget
tegel och ohållbara cementprydnader omdanades av
Helgo Zettervall; dennes lika hårdhänta
omgestaltning av Lunds domkyrka gav dock ett konstnärligt sett
gynnsammare resultat, och hans originalarbeten, t. ex.
Norra latinläroverket i Stockholm och
Universitetshuset i Lund, står ofta konstnärligt högt.
Skulptur
Skulpturen har länge föga av intresse att bjuda.
Sergels elev och efterföljare Johan Niklas Byström
gör oftast ett tamt och menlöst intryck, som inte står
i proportion till hans berömmelse i samtiden;
självständigare och kraftfullare verkar Bengt Erland
Fo-gelberg, som bl. a. har utfört tre marmorstatyer av
nordiska gudar (i Nationalmuseum), Karl XIV
Johans staty, Stockholms och kanske landets förnämsta
ryttarstaty, och Gustav II Adolfs staty i Göteborg. En
originell och god skulptör vid århundradets mitt var
Johan Peter Molin, som bl. a. utförde gruppen
Bälte-spännarna, Karl XH:s staty och Molins fontän i
Stockholm, och vid dess slut verkade John Börjeson,
som med växlande framgång sökte ge personlig
karaktär åt sina porträttstatyer (som E. G. Geijer i
Uppsala och C. W. Scheele i Stockholm); bäst lyckades
han med den kraftfullt realistiska ryttarstatyn av
Karl X Gustav i Malmö.
Måleri
Med målarkonsten var det under 1800-talets förra
del klent beställt. Den nyantika traditionen fördes vi-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
