Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk litteratur — vår andes stämma i världen - Frihetstiden - Gustavianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3334 SVENSK litteratur
uppdrivna stilkonst. Det teoretiska underlaget för
språkets stabilisering lades av de ordböcker och
grammatiker som omsorgsfullt utarbetades.
Annars var det naturvetenskapsmännen som
dominerade under nyttans tidevarv. Till deras krets hörde
två författare som skulle nå världsrykte: Carl von
Linné och Emanuel Swedenborg. Särskilt i sina
resebeskrivningar framstår Linné som en av de största
mästarna i konsten att skriva svenska; många har
också tagit honom till föredöme ända fram till våra dagar.
Swedenborg, som nästan alltid skrev på latin, har
sina förtjänster på annat håll. Sedan han hade
övergett naturens värld för andens skapade han sitt eget
system av myter och symboler. Stiernhielm tycks ha
tänkt sig något liknande fastän han aldrig fick tiden
att räcka till, men Stagnelius hann utföra
konststycket trots sitt korta liv. Alla tre har det gemensamt att
de visade långt större släktskap med platonism och
andra uråldriga, ofta hemliga läror, än med den
tankevärld som omgav dem. Om Stagnelius var den
överlägsne i den poetiska formen stod Swedenborg främst
i visionär förmåga att gestalta tankar som hade fötts
under ett långt livs studier och meditationer. En så
särpräglad ande kunde inte bilda skola i egentlig
mening, men så mycket mer har han betytt för sina
själsfränder, hur avlägsna de än har varit i tid och rum.
Upplysningstidens behov av mystik tog sig bland
enklare folk uttryck i att de gick in i någon av de
många ordnarna. Till en sådan hörde egendomligt nog
också tidevarvets tre stora skalder: Hedvig Charlotta
Nordenflycht, Gustav Philip Creutz och Gustaf
Fredrik Gyllenborg. Den kvinnliga medlemmen i
trion var på det sättet märkligast, att troligen ingen i
Sverige före henne har lyckats åstadkomma en
renodlad jaglyrik som just genom sin egocentricitet höjer
sig till det allmänmänskliga. Den store artisten bland
dem är Creutz. Han var en fulländad
njutningsmän
niska som hade lämnat alla fäderneärvda band långt
bakom sig, och den trollmakt han utövade medan
han levde är bevarad i hans poesi. Så väl har det inte
gått för Gyllenborg. Hans stoiska dygd har funnit föga
genklang hos eftervärlden, som inte ens har gjort full
rättvisa åt den nobelt resignerade tonen i hans
grubblande och melankoliska tankedikter.
När denna, trots alla inbördes olikheter, väl
sam-spelta trio upplöstes, vilket skedde 1763, började Carl
Michael Bellman utveckla sin egenart. Hans
dryckesvisor byggde på arvet från stormaktstiden, och
kontrasten mellan den burleska texten och de oftast
från Frankrike lånade eleganta rokokomelodierna
bidrog mäktigt till att stärka det komiska intrycket.
Men denna metod att framkalla parodisk verkan var
inte Bellmans uppfinning, om han också drev den till
fulländning. Det stora undret är hans egen poesi, med
eller utan musiken, och i sina bästa stycken visar han
en ofelbar artistisk säkerhet i balansgången mellan
det sublima och det löjliga, mellan det tragiska och
det groteska.
Gustavianerna
Bellman hade egentligen sina rötter i frihetstidens
borgerlighet, men han har ändå för många blivit själva
inkarnationen av den gustavianska epoken, en av de
mest lysande i svensk litteraturhistoria. Dit hörde
annars mycket olikartade författare. En grupp
utgjordes av de typiska upplysningsmännen, och det var de
som stod hovet närmast. Främst kommer Johan
Henrik Kellgren, en ljusets riddersman som med satir
och ironi förföljde alla mörksens skaror utan att så
noga skilja dem åt, en sinnesnjutningens lovprisare
som med åren blev så vidsynt att han gick i lära hos
sina motståndare och överträffade dem på deras eget
gebit. Den kvickhet och formsäkerhet som utmärkte
Kellgren tillägnade sig så småningom också Carl
Längst t. v. titelbladet till vårt
äldsta »folkvisetryck», En ny
Wijse om een ädel och
dygde-sam Quinna i Rom. T. h.
därom en av Carl Larssons
illustrationer till Elias Sehlstedts
Sånger och visor 1893.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
