Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södergran, Edith — en föregångskvinna i svensk lyrik - Uppväxtåren - Debutboken - Kamp mot ödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3402 SÖDERGRAN
gick till att använda sitt modersmål; hon mottog
starkare intryck inte bara av tysk utan också av rysk,
fransk och engelsk litteratur än av svensk.
När lidandet kom in i hennes tillvaro - hon var
inte mer än sexton år då hon drabbades av
lungtuberkulos — föreföll det inte genast oåterkalleligt. Hon
fick den bästa tänkbara vård, bl. a. i Schweiz; hennes
mor (fadern hade dött 1907) förfogade nämligen över
en inte obetydlig förmögenhet. Plågorna och oron
fanns i Edith Södergrans liv, de kom henne att pendla
mellan trots och misströstan, men de eggade också
till andlig aktivitet, och resorna vidgade den unga
flickans synfält. När Edith Södergran sista gången
återvände från Schweiz till Raivola - så hette
hembyn - tycktes sjukdomen ha tagit en lycklig
vändning. Hon var då 22 år, hon hade mognat snabbt som
människa och under den närmast följande perioden
mognade hon kanske ännu snabbare som konstnär.
Debutboken
Den bok som Edith Södergran framträdde med
1916, Dikter, är en av de personligaste och djärvaste
debutsamlingarna i svensk litteratur. Den tolkar ett
ungdomligt men redan avklarnat känsloinnehåll, och
den gör det i en form som betecknar någonting nytt:
en fri vers, vars mjukt rytmiska slingor bär upp ett
nät av snabba och uttrycksladdade associationer men
som också har tonfall av sublim enkelhet.
Stämningarna är rikt nyanserade, men grundläggande är en
halvt spänd och halvt fördrömd väntan på det anade,
fast ännu inte slutligt avgjorda ödet:
Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm . . .
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg . . .
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga . . .
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster -—■ för kärleken som
aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden —■ den står alltid öppen.
Kärleken kom trots allt; flera av de vackraste
dikterna i debutsamlingen återspeglar en djupt
ingripande erotisk upplevelse. Men mannen »gick en tung
dag med glömska över pannan». Edith Södergran satte
dagens solrus mot vemodets skymning och dödens
natt, hon beslöt att slå sig fri från
undergångsstämningarna. »Triumf att leva, triumf att andas, triumf
att finnas till!» utropar hon i en av de dikter som
1918 sammanfördes i Septemberlyran. När den boken
kom ut hade hennes livsvilja och hennes
motståndskraft redan hunnit sättas på de hårdaste prov. Först
kom den ryska revolutionen, som berövade
skaldinnan och hennes mor det mesta av deras existensmedel.
Sedan kom inbördeskriget, som för lång tid vållade
kaotiska förhållanden. Till slut kom - kanske som
en direkt följd av alla umbäranden - en
blodstört-ning, som visade att sjukdomen åter höll på att vinna
övertaget.
Kamp mot ödet
Edith Södergran bestod provet. Hon skrev
Septemberlyran, och under de två följande åren fogades till
denna samling ytterligare två nya, Rosenaltaret och
Framtidens skugga. Dessa böcker skiljer sig från all
vår äldre lyrik. De visar en explosionsartad
utveckling som leder långt bort från alla traditionella
former och föreställningar, till en poetisk rymd där
skaldinnan upplever sin seger över ödet som en symbol
för hela människosläktets framtida möjligheter.
»Läker jag mig själv / är denna droppe nog för allt som
andas». Det är en stegring av de andliga
kraftresurserna, som kan slå över i nästan patologisk
förhä-velse men som oftare har ett befriande drag av
suverän andlig jämvikt mitt i extasen. Skaldinnan
målar ut sina kosmiska syner i glödande färger, men
innerst inne vet hon att visionen är en lek -
visserligen en »lekarnas lek» - som inte kan förändra
verkligheten.
Därför måste bakslaget också komma, när bågen en
gång hade spänts till det yttersta. Edith Södergran,
som tidigare hade haft bl. a. diktarfilosofen Nietzsche
som inspirationskälla, vände sig i stället till
religionen, bytte den triumferande självkänslan mot
ödmjukhet. Fattigdomen blev alltmer tryckande,
sjukdomen gjorde sakta men säkert sitt verk; den enda
ljuspunkten i skaldinnans tillvaro var den varma
uppskattning, som till slut visades henne av några yngre
författare (kritiken och den stora publiken hade inte
kunnat följa henne på hennes ensamma väg). Ur
de dikter, som hon skrev efter 1920 (samlade i
Landet som icke är), talar ett återfunnet lugn, en ny
hemkänsla i livet - på gränsen till den förintelse som
hon samtidigt gjorde sig förtrogen med:
Vad allting som är dött är underbart
och outsägligt:
ett dött blad och en död människa
och månens skiva.
Och alla blommor veta en hemlighet
och skogen den bevarar,
det är att månens kretsgång kring vår jord
är dödens bana.
Och månen spinner sin underbara väv,
den blommor älska,
och månen spinner sitt sagolika nät
kring allt som lever.
Och månens skära mejar blommor av
i senhöstnätter,
och alla blommor vänta på månens kyss
i ändlös längtan.
Edith Södergran dog midsommardagen 1923, okänd
för de flesta av sina samtida. Några år senare
hyllades hon i alla läger som en portalgestalt i vår moderna
diktning. (Se porträtt vid Finlands litteratur.)
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
