Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama — från Aiskylos till Anouilh - Tespiskärran börjar rulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3412 TEATER
T. v. två terracottafigurer hämtade ur någon nyattisk komedi på 200-talet f. Kr. T. h. en liten elfenbensstatyett
föreställande tragisk skådespelare med peruk, mask, mantel och högbottnade skor. Från 400-talet f. Kr.
FRAN AISKYLOS TILL ANOUILH
I EATER och DRAMA. »Skådespelets syfte»,
säger Hamlet, har varit och är ännu »att hålla fram
liksom en spegel för naturen, att visa dygden dess egna
anletsdrag, lasten dess egen avbild och det nu levande
släktet ett troget avtryck av dess gestalt.»
Så lyder en av7 de mest bekanta definitionerna på
teaterkonsten. När vi sitter i den mörka
teatersalongen, tysta och med ansiktena vända mot den upplysta
scenen och tar del av Hamlets själsstrider, engagerar
oss i något av O’Neills eller Sartres samtidsdramer,
Anouilhs eller Priestleys malörtskryddade komedier,
så kan vi betrakta händelserna på scenen inte bara
som ett berikande konstverk utan också som en
tidsspegel belyst av dramatikernas strålkastare. Teatern
är inte ensam bland konstarterna om denna
dubbelsidighet men här framträder den kanske tydligast. I
den direkta kontakten mellan konstverket och
åskådaren och i det rent personliga engagemanget som
åskådaren tvingas till, finner man den främsta
orsaken till teaterns livskraft. Teatern når ut till de
avlägsnaste landsändar och befolkningsgrupper genom
fasta scener, turnéer och amatörteatersällskap och har
blivit en omistlig länk i de moderna
kultursträvandena.
Från scenen utgår ett ständigt flöde av liv, av
aktuella idéer, av komiska och tragiska problem. Och
denna Hamlets »spegel» återkastar teaterns skenbara
verklighet lika klart i dag som för 2000 år sedan. De
primitiva folkens magiska handlingar och blodiga
fruktbarhetsriter förvandlades och förädlades under
tidernas lopp tills vi möter dem i de klassiska,
grekiska tragedierna, vilka bildar utgångspunkten för
vår västerländska teaterkonst.
Tespiskärran börjar rulla
Ur Dionysoskulten stammar den grekiska teatern.
I befolkningens åkallan och dyrkan, som
koncentrerades kring det nya vinets skördande, ligger fröet
till både tragedin och komedin. Tragedin uppstod
närmast ur en hyllningssång, en s. k. dityramb, som
improviserades vid fester och processioner. Hur
denna sång så småningom förvandlades till ett
taldrama är ej fullständigt klarlagt, men utvecklingen har
troligen gått via satyrspelet, ett slags klassiskt
herdespel. Det viktigaste steget mot ett riktigt drama togs
då man till kören och körledaren fogade en
skådespelare. Därmed hade man möjlighet att skapa en dialog,
som ju bildar grunden i all dramatik. Den man som
enligt traditionen ansvarade för att steget togs hette
Tespis och han levde på 500-talet f. Kr. Det berättas
att han drog från by till by och från stat till stat med
sina vagnar, på vilka de primitiva skådespelen
uppfördes. När han kom till Aten övergav han sin rullande
scen och använde sig av den öppna marknadsplatsen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
