Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama — från Aiskylos till Anouilh - Tillbaka till antiken! - Paris blir världens teatercentrum - De stora skådespelarnas århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER 3417
improviserade italienska maskspelet comme’dia dell’
arte med sina stående farsfigurer och sitt expressiva,
balettartade spelsätt. Det uppstod i Norditalien och
spred sig snabbt över hela Italien och till länderna
norr om Alperna, överallt mottaget med förtjusning
både av marknadspubliken och på slotten.
Paris blir världens teatercentrum
Under 1600-talet är det Frankrike som intar den
dominerande platsen inom Europas teaterliv, och i
stort bibehålls sedan denna rangordning fram till vår
tid. Paris blir världens teatercentrum. Här skapar
Molière (Tartuffe, Äktenskapsskolan, Misantropen,
Don Juan, Den girige) sina odödliga satiriska
sedekomedier, där gränsen mellan det komiska och
tragiska liksom hos Shakespeare är flytande och
män-niskoframställningen därigenom får en djup
psykologisk äkthet. Molière verkade även som skådespelare
och teaterdirektör och hans insatser är epokgörande
för fransk teater. Med honom får den professionella
franska teatern en fast form, skådespelarna skolas
och teaterrummet utformas med inslag både från den
medeltida scenen och den nya italienska
teaterarkitekturen. Fransk-klassicismen, som från 1650-talet
behärskade den franska kulturen, medförde dock på det
sceniska området en utarmning i fråga om dekor och
tekniska arrangemang. De av Aristoteles föreskrivna
tre enheterna gjorde scenbilderna enahanda och
torftiga.
Prakten och hela den tidens magnifika
utstyrsellust koncentrerades till barockoperan (Gluck), som
tog den klassiska mytologin i sin tjänst och därför
kan betraktas som en speciell gren av den
antikhär-mande teatern. De främsta fransk-klassiska
dramerna skrevs av Corneille (Cid, Horace) och Racine
(Fedra, Andromake, Atalja). Racines pjäser har
genom sin psykologiska äkthet och sina tidlösa
problemställningar kommit att höra till den alltid aktuella
världsrepertoaren. Ämnena hämtades från den
grekiska hjältesagan, särskilt från Euripides, men de
framfördes i en stil som var inspirerad av och
befryn-dad med den franska kulturen i de högre
samhällskretsarna. De långa monologerna på alexandriner
framfördes med retorisk fulländning, deklamationen
var patetiskt högtidlig och rörelserna bestod mest av
värdiga poseringar. Skådespelardräkterna, som blev
förebilder för hela Europas teater, uppstod genom
en egenartad blandning av romerska fältherredräkter
och franska hovkostymer. Trots sina vitt skilda drag
är den franska barockteatern präglad av en
enhetlighet och en stilrenhet som är förundransvärd. Den
fjärde store dramatikern var Voltaire (Mahomet,Zdire),
vars verk beundrades oerhört av hans samtida och
de närmast efterföljande generationerna men som nu
betraktas som fullständigt onjutbara.
(Se även särskilda artiklar om Molière och Racine.)
Denlstore engelske 1700-talsskådespelaren David Garrick i sin
Macbeth-tolkning.
De stora skådespelarnas århundrade
Om 1600-talet kan sägas ha varit dramatikernas
tidevarv så blir det nya seklet aktörernas. Den
franska teaterkulturen har vid seklets början slagit
igenom i de flesta av Europas länder;
förvandlings-scenen med sina snabba dekorombyten, möjliga genom
plana kulisser i golvrännor, återfinns överallt, likaså
åskådarrummets uppdelning i salong och rader.
Repertoaren var övervägande fransk eller
franskinspi-rerad, spelstilen bibehöll sin konventionella
deklamatoriska pompa och sin brist på spontan
ursprunglighet. 1700-talet domineras av diskussioner om
skådespelarkonsten (Diderot) och av kampen mellan den
äldre skolans traditionsbundna representanter och de
unga rornyarna bland aktörerna och aktriserna. Till
de stilskapande förnyarna kan i Frankrike räknas
Baron, Adrienne Lecouvreur och Lekain. De införde
ett större mått av friskhet och naturlighet i spelet, de
förkonstlade effekterna fick vika för elegans och
måttfullhet. I England hette skådespelarkonstens
nyskapare David Garrick, som enligt många forskare anses
vara den störste aktör västerlandet haft. I stället för
de patetiska marionetter som förut rört sig på de
engelska scenerna kom det genom Garrick verkliga
människor med verklighetstroget sätt att röra sig och tala.
Nu upplever Shakespeare sin renässans. Garrick
visade i den ena Shakespearerollen efter den andra hur
fel dessa tidigare tolkats och vilka underbara
spelmöjligheter som låg gömda i dem. Garrick är
skapa
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
