Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama — från Aiskylos till Anouilh - De stora skådespelarnas århundrade - Den moderna teatern tar form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341 8 TEATER _________________________________________
ren av den moderna skådespelarkonsten, och hans
rykte spreds snabbt över Europa. Tyskland, som först
under detta århundrade får en nationell teater av
betydelse, äger i Friedrich Ludwig Schröder den
ban-brytare inom skådespelarkonsten som Lekain
utgjorde i Frankrike och Garrick i England.
Det är även i Tyskland som 1700-talets betydande
dramatiker framträder, först Lessing (Minna von
Barnhelm) - även den förste möderne teaterkritikern
- med sina borgerliga skådespel, sedan de båda stora
förromantikerna Schiller (Rövarna, Maria Stuart,
Wallensteintrilogin) och Goethe (Götz von
Berlich-ingen, Egmont). I Danmark fullföljer Holberg
Mo-lièretraditionerna och i Frankrike skrev Marivaux
sina förfinade och graciösa rokokokomedier och
Beaumarchais (Figaros bröllop) kom med förebud
om den franska revolutionen.
Den moderna teatern tar form
1800-talet präglas för teaterns del av två viktiga
händelser: det framträngande borgardömets
inflytande över kulturen och kravet på en sammanhållande
kraft i teaterföreställningarna, en regissör. Den gamla
hovteaterns tid var förbi i och med revolutionen, och
under 1800-talets första decennier utvecklas med
Paris som smältdegel en ny dramatik, en ny
skådespelarkonst och en ny teaterteknik. Den borgerliga dramen
med sitt småborgerliga sentimentala innehåll och de
romantiskt historiska skådespelen i exotisk miljö
hade sina föregångare redan under slutet av 1700-talet,
men det är nu som intresset för dem drivs upp till sin
högsta höjd och i Paris levererar habila
pjäsfabrikanter verk på löpande band för Europas alla scener.
Den mest kände är Eugène Scribe (Ett glas vatten).
Pjäserna ägde inte något större konstnärligt värde
men var utomordentligt skickligt skrivna. De hade
tacksamma roller och ägde en miljö och en handling
som tvang teatrarna att äntligen bryta den
franskklassiska slentrianen på dekorens område och skapa
en fantasieggande mise-en-scèn, som tillfredsställde
den borgerliga publikens intresse för det pittoreska
folklivet i avlägsna länder. Med Victor Hugos
historiska drama Hernani (1830) bröt romantiken
definitivt igenom i Frankrike.
Jämsides med teaterns förborgerligande uppstår
romantiska och nyklassicistiska strömningar inom
teatern, framför allt i den nya skådespelarstilen som tog
form under århundradets första decennier.
Standarden på skådespelarnas prestationer hade mot
1700-talets slut sjunkit avsevärt och de lärdomar som
Garrick, Lekain och Schröder efterlämnat hade fallit i
glömska. Den store nydanaren och reformatorn blev
Frangois Joseph Talma, som med sin verklighetstrogna
och för den tiden realistiska spelstil gav rokokoteatern
dödsstöten och genomförde sin nya klassiska stil,
något som blott kunde ske genom uppslitande strider
med motståndarna, strider som under revolutionen i
bokstavlig mening blev blodiga. Genom brist på
dramatik och på fullgoda motspelare fick Talma dock
inte tillfälle att utveckla sin talang till fullo, men hans
intentioner fullföljdes av de romantiska aktörer som
efterträdde honom och som gick ännu längre i sin
strävan bort från den stiliserade, deklamatoriska
aktionen.
Nästan samtidigt fick denna romantiska spelstil,
som ofta slog över i det exalterade, var sin
representant i de tre stora teaterländerna: Edmund Kean
i England, Ludwig Devrient i Tyskland och Frédérick
Lemaitre i Frankrike. Både den nya dramatikens
omfattande scenerier och den nya spelstilens
pantomi-miska och rörliga aktion (skådespelarna lämnade nu
den klassiska halvcirkeln på teaterns avantscen och
använde sig av scengolvets hela yta) tvang fram en
ordnande hand, en iscensättare. Denne gjorde sin entré
på Paris’ många boulevardteatrar under 1830-talet
och fick kolleger i de övriga länderna något senare.
Men en i vår mening modern regi uppstod först på
1870-talet med de s. k. Meiningama, dvs. den trupp
som spelade på hertig Georg II av Sachsen-Meiningens
hovteater och som genom turnéer runt Europa spred
det nya regibegreppet. Det nya låg dels i
föreställningarnas historiska tidstrohet och äkta miljöfärg, ett
problem som mer eller mindre målmedvetet sysselsatt
teaterkonsten hela århundradet men som hos
Meining-arna fick sitt främsta uttryck i det fulländade
ensemblespel som presterades. Denna strävan efter
enhetlighet i spelet var en reaktion mot det
virtuosherravälde som omkring mitten av 1800-talet
dominerade scenerna, då celebriteter som fransyskorna
Ra-chel och Sarah Bernhardt, italienskan Ristori och
hennes landsmän Ernesto Rossi och Tommaso Salvini
gjorde bejublade paraduppvisningar i olika länder.
Karakteristiskt för teatern under senare hälften av
1800-talet är att teatermonopolen försvinner och det
står var och en fritt att öppna sin egen teater. Tidigare
hade teatern varit beroende av kungliga privilegier
och därigenom länge bibehållit sin prägel av hovteater.
Men med borgardömets frammarsch demokratiseras
även teatern och som ett av de främsta resultaten
framstår monopolens upphävande. Teaterbeståndet
fördubblades, ja tredubblades på vissa platser,
skåde-spelarbeståndet växte i kapp därmed, något som
märktes på den konstnärliga halten som tunnades ut ju
snabbare teatern utvecklades.
Den borgerliga dramen och det romantiska
skådespelet efterträddes nu av samhällsdramatiken, först
med Friedrich Hebbel (Maria Magdalena), sedan
med Alexandre Dumas d. y. (Kameliadamen) och
Emile Augier (M. Poiriers måg). Dessa författares
sociala nutidsdramer riktade för första gången på
teatern uppmärksamheten mot samhällsproblem av mer
eller mindre brännande art, som ståndshögfärd, poli-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
