Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér, Esaias — Nordens Apollo - »Kraft och klarhet» - Kellgrens värdige arvtagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3422 TEGNÉR
NORDENS APOLLO
I EGNER, Esaias (1782-1846). Att eftervärlden
gång på gång har funnit skäl att ändra på bilden av
Tegnér är bara ett tecken på hans storhet. Han tål att
ses i många olika belysningar. Länge var han framför
allt »Frithiofsskalden». Det har funnits en tid då
Frithiofs saga var en verklig folkläsning, beundrad
och flitigt citerad av både hög och låg. Men redan
under Tegnérs livstid fanns det många som ville
reducera hans berömmelse till mera ordinära mått.
Runeberg tyckte inte om hans granna bildspråk, och
liberalerna tyckte inte om hans allt starkare reaktionära
tendenser i politiken. Och Runebergs stil kom mycket
riktigt att tämligen allmänt undantränga Tegnérs
som poeternas mönster. Men först med åttitalets
realism kom den grundliga nedvärderingen. Samtidigt
upptäckte man emellertid, främst tack vare Brändes,
nya sidor hos Tegnér, och dem kunde man
obehindrat beundra. Genom att fördjupa sig i hans brev och
utforska hans personliga öden kom man att lära
känna en annan Tegnér än den officielle, en
komplicerad nervmänniska vars konflikter visade rätt stor
släktskap med radikalernas.
De många åsiktsbrytningarna kring det tegnérska
arvet hindrade inte att det hela tiden satte sin prägel
på festretoriken vid alla stora kulturella och
patriotiska tillfällen. Just detta visar, att Tegnér i sin
diktning har utlöst något av det som vill ta sig uttryck i
svenskens formlängtan: sinnet för pomp och ståt, för
högtidlighet och värdighet. Det är vältalighetssidan
av hans poesi som därmed åsyftas, naturligtvis med
klart aktgivande på att han själv på detta område är
den oupphunne mästaren. Hela glansen av det
gustavianska kulturskedet går över i Tegnérs diktning:
han var den trognaste och mest pietetsfulle vårdaren
av detta arv. Hans ständiga krav på tankens och
stilens klarhet har en av sina rötter där.
Tegnérs arbetsrum i Lund.
»Kraft och klarhet»
Men detta klarhetsbehov adlades än mer genom
Tegnérs andliga hemortsrätt i Hellas. Otaliga gånger
har europeisk kultur gripit tillbaka på antiken, men
Rom stod länge i förgrunden, och först på Tegnérs
tid uppenbarades Hellas’ härlighet genom den
kulturströmning man kallar nyhumanismen och vars mest
lysande företrädare var Goethe och Schiller. Tegnér,
för övrigt professor i grekiska i Lund, var vår förste
hellen i denna mening.
Formens skönhet är grek, betydelsens djup är
en nordbo
säger Tegnér och antyder därmed de båda stora
polerna i sin diktning. I stort sett överväger den förra
drivkraften under Tegnérs tidigare diktarskede, då
han står för vår blick som en nordisk Apollo,
bländande oss med sin stora lyrik, sånger som för all
framtid hör till den svenska poesins kronjuveler: Det eviga,
Skidbladner, Skaldens morgonpsalm, Hjälten,
Flyttfåglarna och Sång till solen. Under detta skede skapas
också den götisk-patriotiska diktningen: Krigssång för
Skånska lantvärnet, Svea, Asatiden, Karl XII,
utmynnande i Frithiofs saga (1820-25). Jämte Geijer är
Tegnér skaparen av denna götiska eller nordiska riktning
inom romantikens poesi. I smärre dikter lyckades
båda förträffligt fånga fornnordiskt väsen. Men när
Tegnér skulle teckna Frithiof, kunde han inte göra
honom rent nordisk. Han ville göra honom
allmänmänsklig, och så blev Frithiof lika mycket grekisk
som nordisk, en nordisk Achilles. Han blev också
bäraren av Tegnérs egna problem och egenskaper.
»Försoningen» i Frithiofs saga ger en bild av diktarens
egna själsstrider.
Kellgrens värdige arvtagare
Tegnérs humanism tar sig många stolta uttryck,
på prosa i det stora Jubelfesttalet 1817 (till minne av
reformationen) och i de båda dikterna vid magist
er-promotionerna i Lund 1820 och 182g. I jubelfesttalet
är han den store kulturkritikern, Kellgrens värdige
arvtagare, som suveränt skipar rättvisa mellan
1700-talets upplysning och 1800-talets romantik och som
pekar fram mot ett kommande kultursamfund, där
den andliga friheten är själva livsluften. Särskilt
Epilogen 1820 är en storslagen hyllning till det
gudomliga ljuset i människans tanke och kulturvilja. Hans
ihärdiga polemik mot romantikens dunkel tar sig här
det bevingade uttrycket:
Vad du ej klart kan säga, vet du ej:
Med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
