Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér, Esaias — Nordens Apollo - Kellgrens värdige arvtagare - I kamp med »naturens nattsida»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEGNÉR 3423
Och han säger till de nypromoverade de härliga ord
som borde vara ett valspråk för varje sann
kulturmänniska:
Det sägs att solen sänks, att dagen grånar:
välan! så kämpen under aftonrodna’n;
dag är det nog ännu att vinna slaget.
Tron ej, vad håglösheten viskar till er,
att striden är för hög för er förmåga
och att den kämpas ut väl er förutan.
Vad mänsklighetens härlige ha sökt
sitt hela, sköna, rika liv igenom,
väl är det värt att sökas av oss alla.
O! det är skönt att sluta sig till dem,
om också som den ringaste, den siste.
Det kulturarv Tegnér var så angelägen om att
bevara var sammansatt av element från hellenskt,
kristet och fornnordiskt håll, från »Thule, Zion och Aten»,
för att använda Wirséns ord om den svenska
idealismens fosterländer. Det var denna idealism som
Wir-sén med en sådan frenesi försvarade mot de
rabulis-tiska barbarernas anlopp, och det var den som
bildade stommen i Viktor Rydbergs livsverk och gjorde
honom till Tegnérs främste arvtagare.
I kamp med »naturens nattsida»
Men allt det ljusa, starka, snillrikt bländande i
Tegnérs diktning och liv var ingalunda en lättfången
gudagåva. I djupet av hans själ rörde sig mörka
makter, han fick mer än en gång kämpa mot
sinnessjukdomen och dukade till sist under för den. Starkast
kommer denna livsångest till uttryck i hans gripande
dikt Mjältsjukan (1820). Här talar en leda vid
världen och människorna, ja rent av vid själva poesin,
som i den mest centrala strofen stegras till det
outhärdliga:
Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
Att det fanns sådana lönngångar bakom den
tegnér-ska munterheten var inte så lätt att ana för samtiden,
som i allmänhet knappast fick några inblickar i
skaldens intimare liv annat än skvallervägen. De
biografiska upplysningar vi nu har vetat att skaffa oss visar
bilden av en olycklig, disharmonisk människa med
ömkliga mänskliga svagheter, en själ i nöd och
förtvivlan. Men denne Tegnér är samtidigt
imponerande i sin bottenärlighet och sitt djupa försoningsbehov.
Hans förälskelser, tidigare ofta ett pikant
samtalsämne, ser vi nu som tragiska, allt annat än frivola
kärlekssagor, och i hans brev, som numera hör till
den svenska litteraturens klassiska prosaskrifter, kan
vi följa hans vulkaniska temperament i alla dess skift-
Esaias Tegnér.
ningar - en serie sällsynt levande mänskliga
självbekännelser. Även inom själva dikten är det lätt att
upptäcka en annan Tegnér än den traditionelle
-utan att denne fördenskull på något sätt blir mindre.
Genom hela hans liv löper en dragning åt mystik,
ända från de tidigare dikterna Livet och Träden
till Panteismen, som är skriven under hans sista
period. Och Tegnér måste med tiden ge Atterbom rätt i
att »naturens nattsida», tillvarons dunkla urgrund, är
lika väsentlig som ljuset och klarheten. I sin stora
idédikt Onar och Kalliope (Sångmön och Drömmen) ser
han hur poesins sköna formvärld ytterst har sin rot
i »det outrannsakliga»:
Därför ock Drömmen portvaktaren är till sanningens
rike,
är skattmästarn alltjämt i gudarnas innersta lönnvalv.
Det var detta ständiga spänningsförhållande mellan
inbillningslivets dunkla drömmar och förnuftets klara
ljus som gjorde den tegnérska dikten till en
outsinlig inspirationskälla för andligt liv i Sverige. Dikt får
här tas i en mycket vid betydelse. Tegnér har själv
sagt att hans officiella tal innehöll mer poesi än hela
Frithiof. Han visste om att han inte var någon stor
gestaltskapande diktare. Men en vägledare och en
tuktomästare för den svenska odlingen ville han vara,
och det värvet har han fyllt kanske bättre än någon
annan.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
