Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidvatten — ebb och flod - Månen spelar huvudrollen - Ett vågrörelsefenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347^ TIDVATTEN
Två gånger per dygn drar sig vattnet tillbaka vid ebb och höjer sig vid flod. På översta bilden är vattenståndet så lågt det
kan bli, under det att vid flod, som på undre bilden, t. o. m. tämligen stora fartyg kan gå in på vatten som vid ebb dragit
sig tillbaka så att bottnen är praktiskt taget torrlagd.
EBB OCH FLOD
I IDVATTEN. I en vik vid Fundy Bay [fan’di bej]
innanför Nova Scotia på Nordamerikas östkust
inträffar det stundom att havsytan vid extrem
spring-flod stiger två gånger under ett och samma dygn mer
än 20 m över sitt lägsta vattenstånd. Högvattenståndet
kallas flod, lågvattenståndet ebb. I Fundy Bay
förekommer nämligen världens kraftigaste tidvatten, en
företeelse som med växlande styrka kan iakttas i
oceanerna jorden runt. Redan Isaac Newton kunde
framlägga en vetenskaplig förklaring av fenomenet.
Han såg i tidvattnet en speciell tillämpning av den
allmänna gravitationen eller tyngdkraften. Det är
sålunda månens och solens attraktion (dragning) som
strävar att höja vattenytan inom de områden som ligger
närmast och fjärmast månen (solen) och samtidigt
pressar ned den i mellanliggande områden. Det kan
synas egendomligt, att attraktionen medför en
höjning av vattenytan även på den från månen (eller
solen) vända sidan av jordklotet, men saken
förklaras av figuren s. 3477 med tillhörande text.
Månen spelar huvudrollen
Man kunde tycka, att solen borde ha en betydligt
kraftigare tidvatten verkan än månen, då ju solens
attraktion på jorden är mer än 100 gånger månens.
Men då det här är fråga om skillnaden mellan den
främmande himlakroppens påverkan på olika delar
av jorden, kan man bevisa, att tidvattenverkan från
en annan himlakropp avtar i samma proportion som
kuben på dess avstånd från oss tilltar. De
tidvattens-bildande krafterna avtar alltså mycket snabbt med
växande avstånd. Det är detta som gör, att månen på
grund av sin större närhet till jorden verkar starkare
än solen trots den senares avsevärt större massa.
Om inga andra omständigheter inverkade än solens
och månens attraktion, borde månen åstadkomma en
höjning av vattenytan med 0,714 m och solen en
höjning med 0,313 m.
Tidvattnet kan alltså sägas bestå av två stora
svallvågor - den ena på jordens mot månen vända sida,
den andra på den motsatta - vilka på grund av
jordens rotation rör sig runt jorden. Vid full- och
nymåne, då solens och månens dragning samverkar,
uppstår särskilt hög nivåskillnad, s. k. springflod, vid
halvmåne däremot, då solens och månens kraftfält
motverkar varandra, svagare tidvatten, s. k. nipflod.
Flodvågens höjd beror dessutom på månens växlande
avstånd från jorden. När månen är jorden närmast, är
dess flodverkan 40 % större. Om springflod inträffar
just när månen är oss närmast, uppstår en extraordinär
springflod.
Ett vågrörelsefenomen
Tidvattenfenomenet är i övrigt ett
vågrörelsefenomen och följer de vanliga lagarna för vågrörelser. De
påverkas i sin hastighet av vattendjupet, och
vågkammarna når större höjd, när de från stora havsdjup
tränger in över kusternas grundare vatten.
Tidvattens-strömmarna, vilka åtföljer tidvattensvågorna,
påverkas även av jordrotationen samt bromsas av
friktionen mot havsbottnens upphöjningar och av
kontinenterna.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
