Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tryckfrihet — en av demokratins hörnpelare - Tryckfrihetens utveckling i Sverige - Förbud mot censur och hindrande av spridning - Ansvaret för tryckt skrift - Meddelanden till pressen m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRYCKFRIHET 35 I 7
EN AV DEMOKRATINS HORNPELARE
I RYCKFRIHET. Friheten att i tryckt skrift
framföra tankar och åsikter samt sprida upplysning om
inträffade händelser och sakförhållanden har först
på ett ganska sent stadium erkänts som en av de
grundläggande mänskliga rättigheterna. Rätten att utge
såväl periodiska som andra skrifter var länge överallt
i världen begränsad genom censur, förbud och ingrepp
av olika slag (se art. Censur). Först på 1700-talet
började tryckfriheten vinna erkännande.
Tryckfrihetens utveckling i Sverige
I Sverige tillkom 1766 en tryckfrihetsförordning,
varigenom den dittills rådande censuren över tryckta
skrifter i princip avskaffades. Förordningen
upphävdes emellertid inom kort, och först genom 1809 års
revolution vann tryckfriheten ånyo erkännande i
regeringsformens § 86. Enligt denna består
tryckfriheten i »varje svensk mans rättighet att, utan några av
den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva
skrifter, att sedermera endast inför laga domstol
kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat
fall kunna därför straffas, än om detta innehåll
strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn».
Reglerna om tryckfriheten utformades därefter i en
tryckfrihetsförordning av år 1810, som blev en av det
nya samhällsskickets grundlagar. Redan 1812
ersattes denna förordning med en ny sådan.
1812 års tryckfrihetsförordning skilde sig i sak från
den äldre genom att den s. k. indragningsmakten
återinfördes. Denna innebar att myndigheterna kunde
låta inställa vidare utgivning av en periodisk skrift
bl. a. om den »utan skäl och bevis förnärmade enskild
rätt» eller var »av en fortfarande smädlig egenskap».
Indragningsmakten, som gav anledning till godtycke
och missbruk och under 1830-talet bl. a. drabbade
tidningen Aftonbladet inte mindre än 14 gånger,
framkallade livliga politiska fejder och avskaffades 1845.
Tryckfrihetsförordningen av 1812 har med vissa efter
hand vidtagna ändringar ägt giltighet till 1950. 1941
infördes en inskränkning, som möjliggjorde censur
och utgivningsförbud av periodisk skrift vid krig eller
krigsfara. Bestämmelsen upphävdes åter 1945.
Förbud mot censur och hindrande av spridning
År 1949 tillkom ny tryckfrihetsförordning, som även
den har karaktären av grundlag. Denna, i
fortsättningen betecknad T. F., innefattar en fullständig
redaktionell omgestaltning men bibehåller i stort sett de
tidigare gällande allmänna grundsatserna. Någon
granskning före tryckningen eller något förbud mot
tryckning får inte förekomma. Inte heller får någon
myndighet genom åtgärd, som ej äger stöd i T. F.,
hin
dra spridning av skrift bland allmänheten.
Inskränkande regler finns endast för krigstillstånd.
Ansvaret för tryckt skrift
Tryckfriheten är en rättighet, vars åtnjutande är
förenad med rättsligt ansvar i händelse av missbruk.
Sådant missbruk får emellertid endast beivras i den
ordning, som är bestämd i T. F. och endast i den
särskilda tryckfrihetsprocessens form, där jury
medverkar vid domstolsförfarandet. T. F. innehåller en
fullständig förteckning över vad som innefattar otillåtna
och straffbara yttranden i skrift. Hit hör t. ex.
yttranden som innefattar förräderi, smädelse mot
ämbetsman, förfarande som sårar tukt och sedlighet etc.
För tryckfrihetsbrott genom tidning eller annan
periodisk skrift svarar i första hand den som var
anmäld som utgivare då skriften utkom eller dennes
eventuelle ställföreträdare samt i vissa fall i stället
tidskriftens ägare eller boktryckaren. För icke
periodisk skrift är författaren ansvarig, om han å
skriften angivits med sitt namn eller med allmänt känd
pseudonym eller i skriftlig förklaring erkänt sig vara
författaren. Han är emellertid inte ansvarig, om
skriften utgivits mot hans vilja eller hans namn eller
pseudonym utsatts därå mot hans vilja. Det sistnämnda
sammanhänger med de i T. F. upptagna reglerna om
författares rätt till anonymitet. Näst efter författaren
i ansvarighetskedjan vid icke periodisk skrift följer
utgivaren, om sådan finns, därefter förläggaren,
boktryckaren och i sista hand den som utsprider skriften.
Meddelanden till pressen m. m.
En i T. F. fastslagen grundsats av betydelse är att
det står envar fritt - med vissa undantag - att för
offentliggörande lämna meddelanden i vad ämne som
helst t. ex. till en tidningsredaktion. Den som lämnar
ett sådant meddelande i syfte att det skall publiceras
kan inte ställas till ansvar för meddelandets innehåll,
oavsett om det blir publicerat eller ej. Endast den som
är ansvarig för skriften enligt nyss angivna regler i
T. F. står i ansvar för meddelandet och då först sedan
det publicerats. Meddelaren får över huvud inte
efter-forskas. Undantagen från grundsatsen om sådan
informationsfrihet är följande. För utlämnande av
allmän handling, som enligt gällande sekretessregler
skall hållas hemlig, kan straff ådömas meddelaren
enligt sekretesslagen. Vidare kan ett meddelande, som
utgör ärekränkning mot enskild person, föranleda
straff enligt allmänna strafflagen nämligen om
meddelandet ej blivit infört. Och slutligen inträder straff
enligt allmän lag för den som genom ett meddelande
brutit mot tystnadsplikt.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
