Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tunnel — genom jordens innandömen - Simplontunneln är nära 2 mil lång - Underjordiska tunnlar för stadstrafiken - Tunnlarna som luftskyddsrum - Turistväsen — från överklasshobby till folkrekreation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353$ TURISTVÄSEN ____________________________________
av ca 700 m över havet och som på sina håll har 2 100
m höga bergmassor över sig. Denna tunnel blev färdig
1906 och är fortfarande Europas längsta. Den
kompletterades 1921 med en parallelltunnel.
Arbetet med dessa tunnlar har bjudit på många
svårigheter. Först och främst måste givetvis en i detalj
tillförlitlig karta uppgöras och berggrunden såvitt
möjligt geologiskt undersökas. Frisk luft måste
tillföras medelst kompressorer, och ibland måste en särskild
tunnel byggas invid huvudtunneln för tillförande av
frisk och kall luft. Temperaturen inne i tunneln var
ofta så hög, att kylning med kallt vatten eller is måste
ske; i Simplontunneln uppmättes exempelvis
temperaturer i stenväggen på 56° C. Under förutsättning att
tunnelns båda mynningar ligger någorlunda på
samma höjd kan arbetet påbörjas från båda hållen, och så
noggranna beräkningar rörande sträckningen har
utförts, att man även om tunneln går i kurvor har
träffat rätt på mindre än en meter. I allmänhet har man
lagt tunneln i svag stigning från mynningarna mot
mitten, detta för att möjliggöra avrinning av vatten,
vilket är nödvändigt i varje fall under arbetets gång.
Sveriges längsta tunnel, Nuolja-tunneln vid Abisko,
har en längd av 1100 m.
Underjordiska tunnlar för stadstrafiken
Mycket långa tunnelliknande ledningar har fått
sprängas för de moderna kraftverken. Vattnet får där
rinna kilometervis genom berget i tunnlar som kan ha
lika stor diameter som en tunnel för trafik.
I och med elektricitetens utnyttjande för
järnvägsdrift har underjordiska järnvägar tagits i bruk i alla
större städer (bl. a. Stockholm), där gatutrafiken
varit så stor, att framkomligheten minskats. Dessa
tunnlar är vanligen inte sprängda utan grävda, ofta i en
gata, varefter gatan fyllts igen. Såsom snabba
trafikmedel med stor transportkapacitet har dessa
underjordiska banor stor betydelse. Tunnlarna går ofta
även under floder och vattendrag - den längsta av
dessa är en 1934 öppnad tunnel i Liverpool med en
längd av 3,4 km.
Biltrafiken har numera också fått tunnlar, även
dessa ofta under floder, såsom Holland- och
Lincoln-tunnlarna under Hudsonfloden i New York.
Några tekniska hinder att bygga dylika
undervat-tenstunnlar finns inte och man har länge planerat att
bygga en tunnel under Engelska kanalen för att
erhålla direkt järnvägsförbindelse mellan England och
Frankrike - av betydelse inte minst i militärt
avseende. Ett dylikt kanalbygge påbörjades 1869 men
nedlades kort därpå. En tunnel under Öresund mellan
Sverige och Danmark har likaledes projekterats. På
grund av den starka sjöfarten i dessa leder är givetvis
tunnlar att föredra framför broförbindelser.
Tunnlarna som luftskyddsrum
Tunnlarna i städerna fick under andra världskriget
en ny uppgift: att vara skyddsrum vid bombanfall.
Särskilt i storstäderna är det av utomordentlig
betydelse, att utrymning av gatorna snabbt kan ske och
ett vittförgrenat underjordiskt järnvägsnät är därför
av värde. De tunnlar som finns i Stockholm, t. ex.
järnvägstunneln under Söder samt tunnelbanorna, kan
även användas för dessa ändamål.
FRÅN ÖVERKLASSHOBBY TILL FOLKREKREATION
TURISTVÄSEN, i mitten av 1800-talet hade man
i en del länder tagit initiativet till de första
turistföreningarna. Oftast var dessa avsedda att främja
vissa bestämda former av reseliv, framför allt
fjällfärder och alpin sport. Som den äldsta sammanslutningen
av dylikt slag får man betrakta Alpine Club i London,
vilken instiftades 1857. Den Norske Turistförening
med huvuduppgift att understödja vandringsliv i
fjällen tillkom 1868. Vad vårt eget land beträffar, dröjde
det till 1885, innan någon liknande organisation
skapades. Det var Svenska turistföreningen, vilken i
likhet med den norska närmast tillkom för att
underlätta färdelivet i fjällen.
Det var alltså det nyvaknade intresset för fjällen
som gav den första verkliga impulsen till skapandet
av ett fastare organiserat svenskt turistväsen. Men
under de följande decennierna tar den unga rörelsen
ideologiskt sett färg av de strävanden och intressen
som gör sig gällande i tiden. Decennierna närmast
före och efter sekelskiftet präglades ju i hög grad av
den vaknande hembygdskänslan. Man började
upptäcka alla de märkliga och säregna element den till
undergång dömda bygdekulturen inneslöt, och främst
de landsändar som stod i centrum för det etnografiska
intresset blev föremål för en ökad turistreseström. Det
var Dalarna, Jämtland och Lappland och liknande
områden i landet som främst fångade den tidens
intressen.
De många lokala hembygdsföreningarna och
turistföreningarna i landet - de senare nu uppgående till
över 100 - har också i fortsättningen verksamt
bidragit till att sprida intresset för olika landsändar.
I yttre måtto har dock under de senaste
decennierna reselivet undergått betydande förskjutningar.
Både det sätt på vilket man reser samt ändamålet
och meningen med själva resandet har förändrats.
Järnvägarna spelar numera icke samma dominerande
roll som för några årtionden sedan. Bilismens stora
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
