Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysk konst — »klassicitet och germanism» - Mot en ny arkitektur - Tyskland — en gammal och ändock ny statsbildning - Första riket uppstår - Feodalismen motverkar kejsarmakt och riksenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKLAND 3555
kaotiska och stillösa former än i Tyskland och gör sig
så mycket mera märkbar, som den härskade just
under de tyska storstädernas hastiga tillväxt mellan 1871
och 1914. I början på stilimitationens tidevarv står
dock en betydande arkitekt, Gottfried Semper, mest
verksam i Dresden, som fastän han fortfarande gav
sina hus renässansfasader använde en fullt modern
konstruktion. Omkring 1890 förenas naturalistiska
och individualistiska tendenser inom arkitekturen och
de dekorativa konsterna till att skapa Jugendstilen,
som satte sina spår över stora delar av Europa. Den
förste möderne tyske arkitekt, som sökte en
konstnärligt giltig lösning av de problem som byggnadens
uppgift och material ställde, var Peter Behrens. Hans
inflytande blev störst inom den industriella
arkitekturen.
På 1920-talet blev Tyskland ett arkitektoniskt
före-gångsland genom Walter Gropius, som 1925
grundade Staatliches Bauhaus i Dessau, en
funktionalis-mens högborg med skola även för konsthantverkare,
stängd och upplöst av nazisterna (se bilder s. 558).
Bland de övriga företrädarna för denna riktning
märks Ludwig Mies van der Rohe och Erich
Men-DELSOHN.
Kejsartidens officiella skulptur motsvarar i
konstnärlig kvalitet långtifrån den väldiga kvantiteten av
kejsar Wilhelm I:s-, Bismarcks- och Germaniastatyer,
som i regel är prålande och smaklösa; en begåvad
skulptör, som dock överansträngdes med
kolossaluppgifter i barock anda, var Reinhold Begas.
Anhängarna av mera konstnärliga stilideal fick länge arbeta i
skymundan; den som först bröt motståndet var
klassikern Adolf von Hildebrand. Av yngre skulptörer
märks av den expressionistiska skolan främst Ernst
Barlach med en djärvt förenklad, sluten formgivning
och Wilhelm Lehmbruch, som i viss mån följer
gotiska ideal (se s. 376-77), samt Georg Kolbe, som
företräder en mer klassisk linje. Radikala, abstrakta
riktningar företräds bl. a. av Hans Arp och Rudolf
Belling.
EN GAMMAL OCH ÄNDOCK NY STATSBILDNING
I YSKLAND. Som enhetlig statsbildning är
Tyskland ett ungt land, och dess historia börjar
egentligen först med upprättandet av det tyska kejsarriket
1871. Dessförinnan hade det varit uppdelat på ett
tidvis mycket stort antal småstater och fria städer, vilka
sedan nära ett årtusende tillbaka blott löst hållits
samman, den ojämförligt längsta tiden inom ramen för det
s. k. tysk-romerska kejsarriket. De politiskt och
kulturellt dominerande länderna i detta äldre Tyskland
hade i allmänhet varit Bayern, Böhmen, Preussen,
Sachsen och Österrike.
Första riket uppstår
Det första tyska riket uppstod som en produkt av
de storpolitiska omvälvningar som följde på det
ka-rolingiska väldets uppdelning vid mitten av 800-talet.
Det dröjde emellertid drygt ett århundrade efter
fördraget i Verdun 843, innan en sådan konsolidering
skett att en ny kejsare kunde höja sig över
rivaliserande kungar och stridande hertigar. Försöken att
politiskt hålla ihop vad vi skulle kunna kalla det tyska
området försvårades av att man ännu knappast kunde
tala om ett tyskt folk. Istället fanns ett antal
germanska stammar som skildes åt genom olika
rättssedvän-jor och samhällsförhållanden. Fyra större
stamområden låter urskilja sig, nämligen Franken, Schwaben,
Bayern och Sachsen.
Det var med utgångspunkt från ett av dessa
områden - Sachsen - som Otto den store grundläde »det
första riket». Det kom att sträcka sig vida utöver det
egentliga tyska området och omfattade även norra och
mellersta Italien, överskred i väster tidvis Rhöne och
inrymde i öster Ostmark, Böhmen och Mähren.
Liksom Karl den store en gång vunnit sin
kejsarkrona tack vare ett skickligt samspel med påven, så
gjorde också Otto den store det genom aktivt
ingripande i de italienska förhållandena. Är 962 stod han
vid målet och kröntes då i Rom av påven till kejsare.
Och därmed var det »Heliga romerska riket av den
tyska nationen» upprättat. Västeuropa hade återigen
fått en kejsare. Traditionen från Augustus’ och
Tra-janus’ dagar kunde föras vidare, och i nära tusen år
skulle kejsarkronan bäras av tyska furstar - ända
tills Napoleons härar under 1800-talets första år
suddade ut Europas gamla gränser och störtade
monarkerna från deras troner.
Feodalismen motverkar kejsarmakt och riksenhet
Den sachsiska kejsarätten efterträddes 1024 av den
frankiska. Till en början hade denna stora
framgångar mot grannländerna, men Henrik IV råkade
i en ödesdiger kamp med påvemakten under
Gregorius VII, vilket avsevärt minskade kejsarens makt och
i stället gav ökat inflytande åt vasallerna, som
påpass-ligt utnyttjat sin länsherres brydsamma situation.
Under Henrik V slutade visserligen
»investituzrstri-den» med en kompromiss, konkordatet i Worms 1122,
men splittringen i riket, partikularismen och
feodalfurstarnas benägenhet att driva egen politik utan
hänsyn till rikets intresse hade redan då nått en
ödesdiger omfattning.
Den hohenstaufiska ätten (1138—1254) blev Tysk-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
