Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utdöda djur — en försvunnen värld - Däggdjurens glansperiod - Den första människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTDÖDA DJUR 3605
Mammuten är en utdöd art av elefantsläktet, som hade ända till 5 m långa betar och rostbrun päls av ullhår. Talrika fynd
har gjorts framför allt i Sibirien. Avbildningar utförda av förhistoriska människor finns i grottor i Frankrike.
Den ullhåriga noshörningen levde samtidigt med mammuten i Europa och Sibirien och hade även den en kraftig päls.
Däggdjurens glansperiod
Redan under trias uppträdde däggdjur, men de
fossila lämningarna, mest tänder, från såväl denna tid
som juratiden är mycket sparsamma. Mot slutet av
krittiden uppenbarade sig pungdjur och insektätare,
men först med inträdet av tertiärtiden, dvs. nya tiden,
blev däggdjuren vanliga. Många av de äldre tertiära
däggdjuren är s. k. kollektiv- eller samlingstyper, dvs.
sådana former vilkas avkomlingar utvecklats i olika
riktningar och på så sätt givit upphov till
sinsemellan ganska olikartade ordningar. Bland
anmärkningsvärda tertiära däggdjur kan nämnas sabelkatten, som
levde i Europa och Nordafrika, samt jättebältorna,
jättetrögdjuren och den sabeltandade tigern, mm man
funnit lämningar av i Sydamerikas tertiära bildningar.
Hos sabeltandtigern hade hörntänderna vuxit ut till
jättelika dolkar, som han sannolikt använt till att
genomborra och döda tjockhudingar och det väldiga
jättetrögdjuret med. Men kindtänderna var svagt
utvecklade, varför han knappast kunnat äta de fasta
delarna av sitt byte. Kanske sörplade han bara i sig
blodet och de mjuka inälvorna. - De stora djur av vilka
han levde dog ut tämligen snart och därmed var också
sabeltandtigerns öde beseglat.
Den första människan
Först i avlagringar från kvartärtiden, den ännu
pågående geologiska perioden, har man gjort säkra
skelettfynd av människan. Även från dessa förhistoriska
människors tid har man funnit utdöda djur av väldig
storlek. Det största var mammuten som kunde
uppnå en höjd av 3-4 meter och hade ända till 5 meter
långa betar. Den levde i Europa och Sibirien under
istiden och förekom också i Nordamerika. Som skydd
mot kölden hade den en tjock, tät, långhårig päls. I
stenåldersfolkens grottor har man påträffat
avbildningar av mammuten. Dessa väldiga elefanter levde
i så sen tid att man funnit i is och snö infrusna och
välbevarade kroppar av dem.
Benrester av mammuten har påträffats i jorden
långt tillbaka i tiden. Man förstod inte i början vad
det var utan trodde att man funnit lämningar efter
forntida jättar. Mammutskallarna visar mitt på
huvudet ett stort hål efter näsöppningen. Detta kan ha
uppfattats som en ögonhåla och så givit upphov till
föreställningen om enögda jättar, cykloperna. Fynden
av mammutlämningar i Sibirien är så talrika att
be-tarnas elfenben kommit att spela en betydelsefull roll
vid fabrikationen av pianotangenter o. d.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
