Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikeshandel — varuutbytet mellan länderna - Utrikeshandeln efter andra världskriget - Europa bör betraktas som en ekonomisk enhet - Efterkrigstidens devalvering - Svensk utrikeshandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3612 UTRIKESHANDEL ________________________________
Sverige. Att världshandeln kvantitativt har nått upp
till förkrigstidens nivå innebär emellertid inte, att alla
svårigheter övervunnits.
Den politiska utvecklingen och det ekonomiska
samarbetet inom ramen för Marshallplanen och EPU (se
nedan och artikeln Ekonomiskt samarbete) motiverar
en gruppering av länderna, som ur
utrikeshandels-synpunkt är av intresse. Man kan skilja på 1)
EPU-länderna (huvudsakligen Västeuropa med
utomeuropeiska besittningar), 2) dollarområdet med USA som
kärna och omfattande Nord- och Mellanamerika samt
vissa sydamerikanska stater samt 3) Östblocket, som
helt domineras av Sovjetunionen. Utanför denna
gruppering står vissa stater i Sydamerika, främst
Argentina och Brasilien, i Europa Spanien och randstater
som Finland och Jugoslavien.
Östblocket spelar för världshandeln en
förhållandevis liten roll. Sovjets utrikeshandel har på grund av
strävandena efter autarki (självförsörjning) sedan
mellankrigstiden varit starkt begränsad, och de stater
som nu politiskt knutits vid Sovjetunionen syns i allt
större utsträckning få sin handel med de utom
Östblocket stående länderna beskuren. De östeuropeiska
ländernas utrikeshandel bedrivs nu helt i statlig regi
genom statliga monopolföretag. Växelkurserna och
produktionskostnaderna har härigenom förlorat en
stor del av sin betydelse, då de statliga företagen syns
kunna bortse från dessa vid prissättning i andra
länders valutor.
Utrikeshandelns utformning inom Östblocket utgör
motsatsen till det liberala system som under
1800-talet ledde till världshandelns enorma expansion,
medan utrikeshandeln inom dollarområdet i väsentliga
drag bibehållit sin liberala karaktär. Att detta har
varit möjligt under de efter kriget rådande förhållandena
beror på USA:s starka ekonomiska ställning.
Europa bör betraktas som en ekonomisk enhet
Under efterkrigstiden har det allt tydligare
framkommit hur nödvändigt det är att betrakta Europa
som en ekonomisk enhet. Problemställningen för
utrikeshandeln har härigenom givits klarare linjer. Det
gäller för de västeuropeiska länderna (från de
östeuropeiska staterna bör man i detta fall bortse, då
något närmare ekonomiskt samarbete inte förefaller
troligt) att i första hand reorganisera handeln
sinsemellan, så att man kan genomföra en fri multilateral
handel utan att något lands betalningsmässiga
ställning härigenom försämras. I andra hand gäller det för
en europeisk ekonomisk enhet att söka vinna balans
i handeln med den övriga världen utan att tillgripa
statliga restriktioner.
De bilaterala avtal som under åren efter kriget
reglerade större delen av den europeiska handeln hade
ursprungligen till syfte bl. a. att tillförsäkra de
för-dragsslutande parterna importmöjligheter för försörj-
ningsviktiga varor, vilket var av utomordentlig vikt i
det knapphetsläge som rådde efter kriget. Sedan man
övervunnit varuknappheten och uppnått en viss
ekonomisk stabilitet, har det blivit möjligt att successivt
avveckla regleringarna.
Under 1949 kunde de första stegen tas mot en
återgång till friare handel mellan Marshallstaterna genom
ömsesidiga överenskommelser om frilistning, dvs.
staterna förband sig att tillåta fri import från övriga i
överenskommelsen deltagande länder av vissa varor.
Vid årsskiftet 1949-50 förutsattes frilistningen
omfatta 50 % av interna handeln. I juli 1950 träffade
Marshallstaterna överenskommelse om ett
betalningssystem EPU (European Payments Union) vilket inom
vissa gränser möjliggör valutakonvertibilitet de
deltagande länderna emellan. Härigenom skapades
möjligheter för ytterligare frilistning och för en
multilateral handel. Då de brittiska, franska och holländska
imperierna genom sin nära ekonomiska anslutning
till respektive moderländer innefattas av åtgärderna,
innebär dessa en betydande lättnad för den
internationella handeln.
Efterkrigstidens devalvering
Även om det ekonomiska läget förbättrades,
kvarstod dock, att Västeuropa till stor del måste
tillgodose sitt behov av livsmedel och råvaror genom import
från Amerika, medan möjligheterna att betala denna
livsviktiga import genom ökad avsättning av
europeiska varor i Amerika var begränsade. Härigenom
uppstod ett stort underskott i de europeiska betalningarna
till Amerika. För att i någon mån förbättra balansen
skrev flertalet västeuropeiska stater i september 1949
ner sina valutor i förhållande till dollarn
(devalverade). Åtgärden, som följdes av hela det brittiska
imperiet (sterlingområdet), syftade till att göra de
europeiska varorna billigare i dollar räknat, varigenom
exporten gynnas, medan priset på amerikanska varor i
Europa stiger, vilket minskar efterfrågan och därmed
importen. Den synliga dollarbristen har på de senaste
åren minskat, men ännu 1953 var dollarimporten
föremål för starka restriktioner i de flesta västeuropeiska
länder.
Svensk utrikeshandel
För Sveriges del visas utrikeshandelns växande
betydelse av några karakteristiska siffror. För ungefär
hundra år sedan, femårsperioden 1836-40, utgjorde
värdet av Sveriges hela utrikeshandel 55 milj. kr.
varav 29 milj, kr kom på exporten. Under femårsperioden
närmast före sekelskiftet, då den norrländska malmen
i större utsträckning börjat skeppas till utlandet, vår
sågverks-, massa- och pappersindustri kommit i gång
och de svenska verkstadsindustrierna börjat söka sig
marknad utomlands, hade värdet stigit till 805 milj,
kr, varav 359 milj, kr kom på exporten. Är 1938 hade
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
