Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Utvecklingsläran — hur livet fått sina skiftande former
- Utvecklingsläran tar fast form
- Darwin framlägger bevisen för utvecklingsläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HUR LIVET FÅTT SINA SKIFTANDE FORMER
Utvecklingsläran. Att de levande
varelsernas uppkomst intresserat de flesta människor kan
man bland annat finna därav, att en saga om djurens
och växternas skapelse brukar ingå i varje religion.
Från dessa primitiva skapelsesägner har sedan
människorna hämtat sin uppfattning om att de djur och
växter som nu finns på vår jord skulle vara identiska
med dem som funnits i tidernas begynnelse. Vi läser
t. ex. i bibeln om hur Noak räddade allt levande genom
att på Herrens uppmaning taga med sig ett par av
varje djurart i arken. Från dess djur härstammar
sedan enligt Gamla testamentets tro alla jordens djur.
Men alla delade inte denna tro att de nu levande
djuren direkt härstammar från djur, som i fullt
färdig form sprungit fram mellan Skaparens händer de
första skapelsedagarna. Många föreställde sig att
skapelseakter alltjämt förekommer under inflytande av
en i materien inneboende alstringskraft. Särskilt
trodde man, att djur som på något sätt var obehagliga och
till skada för människan kunde uppstå helt spontant
ur smuts och orenlighet.
Vi kan inte med någon säkerhet säga, hur de
första levande cellerna på vår jord uppstått, men man
har inte kunnat påvisa något fall av s. k. självalstring
under nuvarande förhållanden. Hur levande materia
uppstått ur oorganisk vet vi inte. Vi kan endast
dunkelt föreställa oss att under de extrema förhållanden,
då jordens avsvalning fortskridit så långt att
vattenångan övergått till vatten och till sist fått den
temperatur som fordras för organiskt liv, vissa
molekylanhopningar uppstått med förmåga till växande och
förökning. Vi får inte glömma att en form av växande
förekommer redan i den oorganiska världen, t. ex.
hos kristallerna.
Utvecklingsteorierna tar fast form
Den intolerans i formellt religiösa detaljfrågor som
vi i våra dagar förvånas över är ingenting emot den
som rådde under medeltiden och de närmaste
århundradena därefter. Då var det vid livsstraff förbjudet
att ha en annan uppfattning om utvecklingen än den
av prästerskapet dogmatiskt fastslagna. Fördomarna
lättade emellertid så småningom. Man fick tänka fritt
över utvecklingsfrågor. Men några tungt vägande skäl
för att en utveckling ägt rum kunde man ännu inte
på länge ge. Inte heller någon antagbar förklaring till
hur en utveckling skulle kunna tänkas ha ägt rum.
Det dröjde ända till början av 1800-talet, innan så
blev fallet. Då framförde fransmannen Lamar′ck
den första väl genomtänkta och konsekvent
genomförda utvecklingsteorin. Men i överensstämmelse med
tidens naturfilosofiska inriktning hade han byggt upp
den på en alltför spekulativ grund och stödde den på
alltför få fakta.
Han hade gjort den riktiga iakttagelsen att en
kroppsdel förändras genom bruk eller icke-bruk och
antog att dessa förändringar gick i arv på avkomman.
Detta är ännu i dag en allmän uppfattning bland
lekmän, men Lamarck försökte att med utgångspunkt
därifrån förklara, hur en utveckling kommit till stånd.
Han iakttog de olika anpassningsföreteelserna ute i
naturen: mullvadens obetydliga ögon, vadarnas långa
hals och ben, myrslokens tandlöshet, och det föreföll
honom då naturligt att föreställa sig detta som en
yttring av bruk och icke-bruk. Låt oss förenkla
problemet och tänka oss, hur en giraff enligt Lamarcks
uppfattning kan ha fått sin långa hals. Genom att sträcka
på halsen försöker giraffen att nå så högt upp i
akaciaträden som möjligt för att beta av deras löv.
Sträckningen av halsen gör den en aning längre, och denna
lilla förlängning skulle nu enligt Lamarcks
uppfattning gå i arv till avkomlingarna, som sedan i sin tur
sträcker på halsen och förlänger den ytterligare, tills
giraffen slutligen en dag kan beta i akaciakronorna.
Denna förklaring bygger således dels på en riktig
iakttagelse, nämligen att kroppsdelarna förändras under
inflytande av övning, och dels på det obevisade
antagandet att förändringen är ärftlig. Dessutom
uppställde Lamarck den rent spekulativa teorin att ett
behov av en förändring skulle verka som orsak till att
denna förändring uppstår.
Det var inte svårt för zoologerna att påvisa
svagheten i Lamarcks teorier. Och ändå hade han i fråga
om själva utvecklingstanken mera rätt än de. Hans
främste motståndare var fransmannen Cuvier
[kyvje′] som genom uppställandet av sin s. k.
katastrofteori ansåg sig kunna förklara varför lämningar av
forntida djur visar att dessa haft ett helt annat
utseende än de nu levande. I vulkanutbrotten och
jordbävningarna samt bibelns berättelse om syndafloden
trodde han sig finna stöd för denna teori om
naturkatastrofernas inverkan, dvs. att vissa djur, vilkas
lämningar vi finner, totalt utrotats genom en katastrof.
Våra dagars vetenskap som bygger på strängt
genomförda experiment har, med fasthållande av
utvecklingstanken, måst ta avstånd från Lamarcks teori,
hur utvecklingen försiggått. Man har inte kunnat
påvisa ett enda fall av förvärvade egenskapers
ärftlighet. Det sista ordet torde emellertid ännu inte vara
sagt i frågan.
Darwin framlägger bevisen för utvecklingsläran
Redan 1859 framförde Charles Darwin
utvecklingsläran på nytt, och nu var den grundad på ett helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jun 24 20:29:16 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kunskapens/5-7/0346.html
