Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utvecklingsläran — hur livet fått sina skiftande former - Darwin framlägger bevisen för utvecklingsläran - Selektionsteorin eller urvalsläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat erfarenhetsmaterial, till stor del framskaffat
under Darwins långa världsomsegling åren 1831-36. I
artikeln om Darwin framhålls att Darwin till en
början inte var någon anhängare av utvecklingstanken
men att han steg för steg oemotståndligt drevs till
att anta att en utveckling ägt rum. De stöd härför som
framlagts kan man dela upp i följande grupper:
1) det paleontologiska beviset, 2) det jämförande
anatomiska, 3) det växt- och djurgeografiska och 4) det
embryologiska.
1) Det paleontologiska beviset utgår från de
lämningar som man funnit av en forntida djurvärld. De
är ett faktum som man inte kan komma förbi. Enligt
skapelseteorin och katastrofteorin var de rätt och slätt
rester av utdöda djur. Men Darwin med sin
skarpblick kunde inte låta bli att grubbla över vissa
egendomligheter i deras förekomst. Han observerade att
lämningar efter okomplicerade och enkla livsformer
aldrig påträffades i andra geologiska avlagringar än
de äldsta. Ju yngre lagren var, desto mer
komplicerade och specialiserade var de djurformer vilkas
förstenade rester de innehöll. Och, något som var
särskilt viktigt i fråga om katastrofteorin, många organ
visade en gradvis skeende förändring till mer
specialiserade former, vilket katastrofteorin inte kunde
förklara. Lika litet kunde naturligtvis skapelseteorin ge
en tillfredsställande förklaring på detta. Men med
hjälp av utvecklingsteorin blev det strax annorlunda.
Om man antar att en utveckling ägt rum från en
gemensam stamform, ja, då måste lämningarna
uppträda just som de gör. Detta är inte något direkt bevis
i euklidisk mening utan ett indirekt bevis men av
mycket stort sannolikhetsvärde.
2) Resonemanget i fråga om det jämförande
anatomiska beviset är ungefär detsamma. Om alla djur
skapats fullt färdiga, var och en i överensstämmelse
med sin miljö, är det omöjligt att förstå t. ex.
extremiteternas med varandra överensstämmande inre
byggnad hos så olika livsformer som mullvad, fågel,
fladdermus, hund, människa osv. Men om man antar
att de utvecklats ur en gemensam stamform en gång
i tiden är det helt naturligt att de bibehåller en
gemensam grundform. Också detta talar för att en
utveckling ägt rum. Ytterligare ett indirekt bevis.
3) Det växt- och djurgeografiska beviset går efter
samma linje. Darwin fann att på Galapagosöarna så
gott som varje ögrupp hade sin särskilda finkart. Det
låter mycket osannolikt att dessa finkfåglar skulle
skapats var och en för sin ögrupp. Och det är
omöjligt att från skapelseteorins utgångspunkt förstå,
varför de visar en så stor överensstämmelse sinsemellan
och med det närliggande fastlandet. Om man däremot
antar en gemensam härstamning för dem och att
området, där de ursprungligen levde, genom en
naturkatastrof splittrats i öar, där varje grupps fåglar
genomgått sin utveckling, då borde resultatet bli just så,
som det blivit här. — På samma sätt med andra
djurformer som visar större överensstämmelse med
närliggande landområdens djur än med längre bort
belägnas.
4) Vad det embryologiska beviset beträffar är det
t. ex. omöjligt att förstå, varför bardvalens foster i
moderns kropp skall ha tänder och hår.
Skapelseteorin förmår inte ge en antagbar förklaring härtill, men
om man antar att bardvalarna härstammar från
tandförsedda och pälsbärande landdjur, är det begripligt
att dessa organ inte hunnit försvinna redan på ett
tidigt fosterstadium. Allt talar för att fostrets
utveckling upprepar en utveckling som släktet genomgått.
Därför talar också förekomsten av hämmande
faktorer, som uppträder under foster- eller
larvutvecklingens gång hos ett djur.
Det sagda får vara nog för att ge huvudmomenten i
de indirekta bevisen för utvecklingsläran. De har inte
det direkta bevisets styrka, men hur mycket i livet
har det? Vi har ju inte ens några direkta bevis för att
andra människor än vi själva har ett själsliv.
De indirekta bevisens styrka ökas, när de stöds
av varandra. Vi får nog därför säga att dessa bevis
för att en utveckling ägt rum kommer så nära
sannolikhetens gräns, som man gärna kan begära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
