Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verdi, Giuseppe — den italienska operans nydanare - Sorger och framgångar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERDI 3669
Giuseppe Verdi, jämte Wagner 1800-talets störste
operakompositör.
DEN ITALIENSKA OPERANS
NYDANARE
Verdi, Giuseppe (1813-1901). Under 1800-talets
skiftningsrika operahistoria spelade kampen för och
emot Richard Wagners idéer en tidvis
dominerande roll. I de flesta länder fick den genialiske tysken
anhängare, men ingen av dem förmådde i sina verk
komma upp i nivå med hans helgjutna »allkonstverk».
Också i Italien vann wagnerismen insteg, men där
fanns en man, fast besluten att bekämpa dessa
utländska inflytelser och skapa en nationell italiensk
operakonst. Det var Giuseppe Verdi. »Det nationella»
förblev under hans ungdomsår ständigt ett aktuellt
begrepp — Italien lydde till stora delar under
österrikisk överhöghet, och det var Verdis liksom många
andra patriotiska italienares hetaste önskan att
landet skulle kunna samla sig till en fri politisk enhet.
På 1840-talet, då den revolutionära glöden med
svårighet dämpades på många håll i Europa, ropade
operapubliken »Viva Verdi», men undermeningen var
»Viva Uittorio Emanuele Re DTtalia», leve Victor
Emanuel, Italiens konung.
Verdi blev gammal nog för att uppleva, inte blott att
Italien samlade sig under en konung och vann
natio
nell frihet, utan även att hans egna konstnärliga
strävanden kröntes med fullständig framgång - han blev
dessutom ett världsberömt namn och en mycket
förmögen man.
Sorger och framgångar
Verdi var son till en värdshusägare i närheten av
den lilla staden Busseto i norra Italien. Han visade
tidigt utpräglade musikaliska anlag men vann, trots
att han fått studera åtskilligt i musik, inte inträde på
konservatoriet i Milano. Hans första små
kompositioner avslöjade tydligen inte någon djupare begåvning.
Inte heller hans tidigaste operor vann någon
framgång. Den unge konstnären drabbades också av ett
fruktansvärt slag, då hans hustru och hans bägge barn
rycktes bort av döden.
Med operan Nabucco slog Verdi äntligen igenom.
Det var 1842, och i snabb följd presenterade han nu
nya verk, samtliga beställda av någon teater och
skrivna i en allt mognare och personligare stil. Bland
dessa bör framhållas Ernani (1844), Macbeth (1847),
Rigoletto (1851), La traviata {Den vilseförda, 1853),
Simone Boccanegra (1857), och La forza del destino
{Ödets makt, 1862), alla till text av F. Piave, samt
Trubaduren (1853) och Maskeradbalen (1859). I
flera av dessa verk har Verdis tidigare patetiska och
teatraliska stil lämnat rum för en psykologiskt djupt
känd och trovärdig framställning. I Rigoletto,
Traviata och Maskeradbalen hade Verdi utbildat ett
slagkraftigt och uttrycksfullt tonspråk samt en konstfull
och raffinerad orkestersats. Den sistnämnda operans
handling bygger på en episod ur svensk historia,
nämligen Gustav HI:s mord. På grund av den vaksamma
censuren i det dåtida Italien blev man dock tvungen
ge huvudpersonerna andra namn, och miljön förlädes
till Amerika.
Med dessa framgångsrika operor hade Verdi säkrat
sin ställning och tryggat sin framtid. Redan 1848 hade
han förvärvat en lantegendom, Villa Sant’Agata i
närheten av Busseto. Han var mycket intresserad av
lantbruk och jakt och lade ned mycken omsorg på sin
gård, av vilken han skapade ett mönsterjordbruk.
Omkring 1860, en politiskt mycket orolig tid i Italien,
ägnade sig Verdi även med liv och lust åt sina
nationella lidelser. Han blev t. o. m. en tid medlem av det
första italienska parlamentet.
Vid denna tid hade Verdis rykte gått långt utanför
Italien. Han reste också mycket i Europa, och snart
kom beställningar på nya verk. Sålunda skrev han den
förut nämnda Ödets makt för den kejserliga operan
i Petersburg och Don Carlos (1867) för Paris. Den
senare operan visar en delvis ny inriktning av hans
skapande. Liksom Wagner ville han frigöra sig från
det schablonmässiga uppradandet av arior och
ensemblestycken och strävade i stället efter att låta de
uppträdande personerna i sin sång smidigt följa
dra
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
