Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verdi, Giuseppe — den italienska operans nydanare - Sorger och framgångar - Vergilius, Publius Vergilius Maro — Eneidens diktare - Landsbygdens son och besjungare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3670 VERGILIUS _____________________________________
mats skiftningar och att med en rikt differentierad
orkestersats understryka det psykologiska skeendet i
handlingen. Men Verdi hade helt andra texter
änWag-ner att arbeta med och en annan inställning till
operakonsten än denne. Därför kunde han, trots deras i
vissa hänseenden gemensamma målsättning, skapa
sina egna personliga uttryck.
Ännu tydligare kom dessa nya tendenser till synes i
Aida, som beställdes av den egyptiske kediven och
uppfördes vid invigningen av det nya operahuset i Kairo
på själva julafton 1871. Premiären blev en stor succé,
men samtiden hade ändå knappast den rätta
uppfattningen av operans kvaliteter och stil. Sålunda talades
t. ex. om starkt wagnerinflytande, något som i hög
grad förargade Verdi. I Aida överträffade Verdi i
vokal skönhet, originell orkestrering och dramatisk
sanning allt vad han dittills skapat, och han skulle nu,
över 60 år gammal, med gott samvete, kunnat dra sig
tillbaka till sitt älskade Villa Sant’Agata. Men snart
blev han intresserad av en ny idé: det var
musikförläggaren Ricordi som lyckades övertala den gamle
mästaren att tonsätta A. Boitos utmärkta libretto efter
Shakespeares Othello. Verket var färdigt 1886, då
Verdi var 73 år, och hade premiär följande år. I
Othello har de tidigare tendenserna till förfining
fullföljts, och den verdiska stilen föreligger i detta verk
fulländad.
Så inträffade efter ytterligare tre år det otroliga,
att Verdi grep sig an med ytterligare ett operaämne
Falstaff, vars förträffliga libretto återigen skrivits
av Boito; den bygger på bl. a. Shakespeares Muntra
fruarna i Windsor och Henrik IV. Detta verk, en av
operalitteraturens yppersta komiska operor,
fullbordades 1892, då tonsättaren var nära 79 år! Musiken
är mäktigt inspirerad och följer textens dramatiska
utveckling utan minsta avbrott för slutna arior eller
ensembler. — Ännu ett verk, präglat av skönhet och
originalitet, skrev Verdi i sin höga ålderdom,
nämligen Qattro pezzi sacri (1896), stycken för kör och
orkester.
Verdi skrev utom sina många operor och
nyssnämnda körstycken endast några få kompositioner.
Av dessa bör framhållas Messa da requiem (1874),
ett religiöst gripande verk, vars tonspråk dock
knappast kan sägas tillhöra kyrklig stil i strängare mening,
uppfyllt som det är av operamässiga melodier, samt
slutligen den originella och skönhetsmättade
stråkkvartetten i e-moll (1873).
ENEIDENS
Vergilius, Publius V. Maro (70-19 f. Kr.).
I första sången av Divina Commedia möter Dante på
sin väg ned i helvetet en man »som av långlig tystnad
föreföll helt lågmäld». Då Dante frågar vem han är,
svarar han:
I Lombardiet bodde mina fäder
och far och mor från Mantua voro båda.
Sub Julio född, fast sent, jag levde sedan
i Rom, där mild Augustus förde spiran
och falska gudar där man ännu tillbad.
En skald jag var och jag besjöng Anchises’
rättvise son som flydde bort från Tro ja,
se’n Ilions härlighet gått upp i lågor.
Dante igenkänner då Vergilius, »de andra skalders
ljus och ära», och utbrister:
Du är min lärare, mitt föredöme,
den ende ifrån vilken jag har hämtat
det sköna språk, som mig förvärvat heder.
Med Vergilius såsom ledare företar han sedan sin
vandring genom helvetet och skärselden - genom
paradisets port fick den hedniske skalden inte följa
honom. Men att Dante låter Vergilius spela en så
framträdande roll i kristendomens största epos vittnar mer
än något annat om det aldrig brutna sambandet
mellan det romerska rikets och den romerska kyrkans
litteratur.
DIKTARE
Landsbygdens son och besjungare
Vergilius var son till en godsägare och växte upp
medan inbördeskrigens stormar drog fram över Rom.
När freden återställdes ville man göra Caesars
veteraner till jordbrukare, och även Vergilius blev två
gånger berövad sin egendom till förmån för någon
centurion. Tack vare inflytelserika gynnare återfick
han den emellertid sent omsider.
Det var med Buco’lica han vann sina första lagrar.
Dessa tio ekloger (herdesånger), som är skrivna på
hexameter liksom allt ’av Vergilius’ hand, är snarast
något artificiella imitationer av den alexandrinske
skalden Teo^ritos’ idyller. Men de krigströtta
romarna tjusades av dessa sånger, vilka, trots att Vergilius
gjort en del anspelningar på moderna förhållanden,
tycktes skildra den lyckliga guldåldern. Han fullföljde
denna linje och tog ett steg in i en mera realistisk
miljö med Geodgica (år 30), där han i fyra sånger
kläder i vacker poetisk dräkt så prosaiska ämnen som
åkerbruk, vinodling, boskapsskötsel och biodling. Det
är landets företräden framför staden som här
förhärligas av den patriotiske poeten, som på så sätt i dikt
stred för samma syften som kejsar Augustus i
gärning. Men Georgica är på samma gång en av
världslitteraturens förnämsta naturbeskrivande dikter, där
saklighet och poesi smälter samman till en harmoni
som många har efterbildat men få nått fram till.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
