Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vers — poesins lagar - Var går gränsen mellan poesi och prosa? - Versfötter - Rimmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERS 3675
POESINS LAGAR
VERS. Det som gör vers till vers är den klart
markerade rytmen. Detta ord kommer från det grekiska
verbet rein, som betyder flyta. Rytm kan definieras
som vår medfödda förmåga att uppfatta tiden, sådan
den manifesteras i den ständiga strömmen av
sinnesintryck. Med ännu större precision har rytmen
betecknats som »en instinktiv benägenhet att gruppera
återkommande sinnesintryck på ett sådant sätt att de
framkallar njutning». Genom experiment och
själviakttagelse kan det nämligen lätt ådagaläggas att vi
ordnar uniforma och helt odifferentierade ljud i
grupper om två, tre eller flera (i musiken vanligen två,
tre eller fyra). Varje grupp hålls samman av den
accent, den starkare betoning som läggs på ett av dessa
element (steg, pulsslag, stötar vid ridning,
skenskarvar när man åker tåg etc.). Den periodicitet som
utmärker de sedvanliga skeendena i naturen kan
naturligtvis också mycket väl få namn av rytm, liksom
man kan tala om rytmen i ett landskaps konturer eller
i en tavla. Men klarast fattar man rytmens innebörd
om man tänker på de konster som avser att gestalta
tidsupplevelsen, främst då dansen, urformen för de
konstarter som laborerar med tiden och i allmänhet
kan hänföras till endera av de två grupperna musik,
eller konsten att ordna tonerna, och poesi, eller
konsten att ordna orden.
Var går gränsen mellan poesi och prosa?
Vanligt tal är ju också det mer eller mindre
rytmiskt, ibland i så hög grad att det endast i
konventionell bemärkelse kan skiljas från poesi. Gränsen
mellan poesi och prosa har vanligen dragits så, att det
som är skrivet i bunden form kallas poesi och det i
obunden form prosa. Med bunden form menas då, att
språkrytmen följer vissa noga fastställda lagar. En
sådan gränsdragning var lättare förr i världen, då
poeterna måste gjuta in sina ord i redan färdiggjorda
versformer, för den händelse de inte ansåg sig starka
nog att uppfinna nya, vilka om lyckan var god i sin
tur kunde bli mönster för kommande
poetgenerationer. Numera är bilden en annan. Sedan länge har det
skrivits suggestiva småstycken - gärna skildringar av
natur eller själstillstånd - på ett utpräglat rytmiskt
språk, och dessa hybridformer har betecknande nog
kallats prosapoem. Uppdelar man ett sådant poem i
versrader har man genast en dikt på »fri vers». Det
hela blir närmast en typografisk fråga. Att här dra
några gränser mellan bunden och obunden form är
naturligtvis varken möjligt eller lämpligt. Följande
kortfattade framställning av olika versformer har
alltså mer att göra med äldre poesi än med den som har
varit förhärskande under den allra senaste tiden.
Versfötter
Från antiken har våra dagars versläror ärvt en
mängd termer, i synnerhet namn på olika slags
vers-fötter (takter), varmed menas en eller flera
obetonade stavelser, på skilda sätt grupperade omkring en
betonad. Vi skall här endast dröja vid de vanligaste:
— (dvs. en obetonad stavelse och en betonad)
kallas jamb, t. ex.: Ljud högt’, o dy’ra o’rd.
— kallas anapest, t. ex.: Nu han svä’vade
kring’.. .
— kallas troké, t. ex.: Tu’senskö’nor och’
konval’jer...
— kallas daktyl, t. ex.: Sä’g mig, du
doftande ...
När den betonade stavelsen kommer sist, talar man
om stigande versmått. Kommer den betonade
stavelsen först, är versen fallande. Utom dessa två- eller
trestaviga versfötter förekommer någon gång
ensta-viga och fyrstaviga (peo’n), t. ex. kom inte hi’t!
Dessa olika versfötter sätts nu tillsammans, så att
de betonade stavelserna kommer igen med vissa
bestämda mellanrum av obetonade. En stor mängd
kombinationer är möjliga, men ju mera invecklat ett
versschema är, desto noggrannare måste det följas, för
att vi skall få en klar uppfattning och ett estetiskt
intryck. I enklare versmått kan man däremot tillåta sig
betydande tillägg och uteslutningar av stavelser utan
att vårt öra störs. Med anledning härav talar man
om versens elasticitet.
Egentligen kan man inte beteckna rytm och rim som
olika saker: rimmet är också det ett rytmiskt
element. Det består i att vissa ljud eller ljudförbindelser
upprepas med jämna mellanrum, vanligen två gånger,
ibland tre eller fyra eller rent av ännu fler. Med rim
menar man i dagligt tal slutrim, vilket innebär att
rimordet står sist i versraden. Står det inuti raden
kallas det inrim men räknas alltjämt till kategorin
helrim. Slutrimmet förekom endast i rena
undantagsfall i antik och fornnordisk poesi. Under medeltiden
infördes det överallt i Europa sedan det tidigt vunnit
insteg i den kyrkliga hymndiktningen, möjligen
genom påverkan från arabiskt håll. Det kan vara
en-stavigt (manligt): man-kan, tvåstavigt (kvinnligt):
kvinna-vinna eller trestavigt (löpande):
löpande-stöpande.
Rimmet
En motsats till det »rena» helrimmet bildar den
»orena» assonansen, där två likartade men inte lika
ljud eller ljudförbindelser korresponderar mot
varandra (t. ex. svar på tal, kors och tvärs, rakt på sak).
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
