Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vers — poesins lagar - Rimmet - Versformer - Antikens versmått - Nordbornas kärva versformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3676 VERS __________________________________________
Assonansen var mycket vanlig i medeltidspoesin
(t. ex. Lax, lax, lerbak - ej kommer du på bispens
fat) och är numera flitigt brukad av många poeter som
har ledsnat på versvirtuosernas konstfulla rimmande
vid tiden kring sekelskiftet. Men det kanske allra
finaste rimmet är uddrimmet eller allitterationen,
(sammanställande av ord som börjar med samma
konsonant eller konsonantgrupp eller med vokal), ett
konstgrepp som både poeter och prosatörer från de
mest skilda håll har använt sig av för att öka
klangverkan och inpränta orden i åhörarnas sinnen. Det har
brukats i lagspråk (/and skall med /ag byggas), i
vardagstal (Zök på Zaxen), i folksånger (mandom,
mod och morske män) och i konstpoesi (stilla, saliga,
soningfulla stämmor, /å/ängt kallen I). Det var en
grundväsentlig beståndsdel i den forngermanska
versläran, som innehöll noggranna och invecklade
bestämmelser om dess användning. Assonanser och
allitte-rationer, ofta i kombination med varandra, har hört
till poesins omistligaste hjälpmedel från den tidigaste
antiken fram till våra dagar.
Versformer
En rad som fyller ett helt schema kallas en vers.
(I dagligt tal säger man ju ofta versrad..’) Om
likadana verser följer efter varandra ett helt stycke
igenom, sägs dikten vara rapso disk (t. ex. Iliaden,
Rimkrönikorna, Runebergs Älgskyttarna). Men verserna
kan också sammanföras till regelbundna grupper:
strofer (som i dagligt tal kallas verser). Hela
psalmboken t. ex. är alltså fylld av strofisk poesi.
Av dessa olika rytmer, rim och strofformer har
under tidens lopp ett mycket stort antal versslag
bildats. Vi kan här endast dröja vid några av de
viktigaste formerna. För att få större överblick och klara
perspektiv betraktar vi dem historiskt.
Antikens versmått
Antikens hjältedikter, Iliaden, Odysséen eller
Enei-den, är avfattade på hexameter, som är en sexfotad
vers bestående av trokéer och daktyler i tämligen fri
följd. Som all antik poesi är den orimmad. Under
medeltiden efterbildades hexametern ibland, och efter
humanismens genombrott fram till vår egen tid har
den varit ofta använd. På svenska har vi sådana verk
som Stiernhielms Hercules, Runebergs Älgskyttarna,
Hanna och Julkvällen, Strindbergs
Trefaldighetsnat-ten osv. Som exempel väljer vi soldaten Pistols
tröstande ord till den fallne kalmucken (i Runebergs
Julkvällen)-.
Här, tag värme, kamrat! Drick ut, var mänska och
skrik ej;
svårare kunde du dö än med brännvinsflaskan för
munnen!
Den grekiska tragedins versmått är den jambiska
trimetern eller senalren, som t. ex. Runeberg
använder i Kungarna på Salamis:
Och nu, du mina drömmars kung på Salamis,
sov utan kungakrona, men dess sorger fri;
sov i de höge gudars hägn, vars rätter du
på jorden hägnat! Jag får icke somna så.
Den antika lyriken använde en mängd versslag. Vi
kan här endast ge exempel på ett, som i någon mån
kan anses typiskt för hela gruppen, den sapfiska
strofen:
Hell dig, Bacchus! Arma förskjutna hjärtan
i förtvivlans rysliga stund du räddar.
Brusen, viner! Kärlekens plågor stillar
Bacchus allena.
(Ur Bacchanterna av Stagnelius)
Nordbornas kärva versformer
Den äldsta germanska poesin var allittererad men
inte strofisk (t. ex. Beowulf, Hildebrandslied,
Heli-and). Den gammalnordiska diktningen är däremot
alltid strofisk. Som ex. kan vi ur Eddan anföra en
strof i fornyrdislag, bestående av åtta »kortverser».
Upp steg Odin,
åldrige härskarn,
och lade iadeln,
på Meipners länd;
red dädan neder
till Nifelhem
och mötte Tiunden,
som kom från Hcl.
Det andra av Eddans båda huvudversslag kallas
ljödahättr och består av sex kortrader, t. ex.
Ej är så gott
som gott man säger
ölet för människors ätt;
ju mer du dricker,
dess mindre vet du,
nart ditt vett tar z/ägen.
Den isländska skaldediktningen kände många
versslag, som följde invecklade regler. Det mest typiska
är det ståtliga drottkvädet.
Den gammalgermanska allitterationspoesin
efterträddes av enklare versmått med slutrim. Den
vanligaste är knittelversen. Den är ytterst fri. Regelbundet
skall varje versrad innehålla fyra starkt betonade
stavelser. Men ofta finner man fem och sex sådana,
ibland t. o. m. sju. De flesta av medeltidens
versromaner på germanskt språk, t. ex. den svenska
Eriks-krönikan är avfattade på knittel. I senare tid har
knit-teln använts t. ex. av Goethe i Faust, Ibsen i Peer Gynt
och Strindberg i Mäster Olof. Som exempel väljer vi
Rimkrönikans berättelse om korsfararnas avfärd till
Finland (i något moderniserad form):
Man följde dem kärligt neder till strand,
sade farväl och tog dem i hand.
Där kysstes då mång röder mund,
som aldrig mer kysstes av hjärtans grund.
Ty mången såg man sen aldrig mer.
När så man skiljes, sådant sker.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
