Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vers — poesins lagar - Renässansens konstfulla rimflätningar - Shakespeares blankvers - Racines alexandriner - Fri vers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERS 3677
Renässansens konstfulla rimflätningar
Renässansen innebar en förnyelse också av versen.
Många italienska versslag har spelat en stor roll för
all senare poesi. Vi nämner här endast sonetten,
ter-zi’nen, canzo’nen och otta’ve ri’me eller stanzen.
Sonetten används i något olika former av nästan
alla renässansens diktare (t. ex. Petrarca,
Shakespeare, Stiernhielm) och har ända fram till vår tid
bevarat sin ställning som ett utmärkt medel att
koncentrera en tanke eller en känsla och ge den en
epi-grammatisk tillspetsning i slutstrofen. Ett gott
exempel är Stagnelius Hösten:
Dock vartill båtar att vår urbild njuter
ett evigt liv i himmelrikets salar,
då bilden själv i gravens mörka dalar
ej mer en rosenfärgad stråle gjuter?
När jordens mull vår aska innesluter,
vad är den njutning då, vårt liv hugsvalar?
Var tanken då, som med sitt upphov talar,
och följden väl av kedjade minuter?
Se, höstens moln på dunkla törnen gråter,
där purpurrosen förr olympiskt glödde,
med glädjens dagg på välluströda kinden.
Hon är förbi. Väl knoppas Rosa åter;
dock icke hon, som nyss kring marken strödde
dödsbleka kronblad för augustivinden.
Terzinen är en annan form av femtaktig jambisk
vers, som har nått sin största berömmelse genom att
Dante använt den i Divina Commedia. Den består av
treradingar - de två sista stroferna i en sonett är
terziner - förenade genom en bestämd rimflätning.
Canzonen är en konstrikt uppbyggd versform med
omväxlande korta och långa rader och en invecklad
rimflätning. Få svenskar har vågat sig på den, men
en suverän verskonstnär som Stagnelius har nått
lysande resultat (t. ex. Uppoffringen).
Ottave rime var de stora italienska
renässansdiktarnas versmått, använt t. ex. i Ariostos Orlando och
Tassos Gerusalemme liberata. Ibland i något
avvikande form har stanzen använts av senare skalder,
t. ex. Byron och Tegnér (i hans dikt vid Svenska
akademiens 50-åriga minneshögtid 1836). Exempel på
ottave rime i regelrätt form är Tegnérs Mältsjukan:
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet, bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
lösskummade från ytan utav tingen.
Shakespeares blankvers
Typisk för det klassiska dramat är blankversen,
en femtaktig jambisk orimmad vers. Det mesta i
Shakespeares dramatik är skrivet på blankvers, som
alltsedan den tidigaste romantiken har blivit mycket
använd även i tysk och nordisk poesi. Exempel kan
hämtas ur Stagnelius drama Visbur:
O kvinnor, kvinnor, underbara väsen!
Vad eder önskan gränslös är! I fordren
att själva ödet hövligt är mot er.
Racines alexandriner
Det klassiska franska versdramat har en helt
annan karaktär även i versen: alexandrinen. Liksom
blankversen är alexandrinen jambisk, men den har
sex betonade stavelser och en paus i mitten. Den är
alltid rimmad. Genom den franska kulturens
härskande ställning blev alexandrinen under hela
1700-talet det dominerande versslaget i hela Europa. Även
på svenska skrevs utmärkta alexandriner, t. ex. av
Tegnér i Svea:
Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens fall förvägna klippan hänger,
och skogen, vart du går, omgjordande din stig,
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Fri vers
Den frihet i versbehandlingen som romantiken
medförde ökades ännu mera efter den egentliga
romantikens slut för att under 1900-talet bli praktiskt taget
fullständig. Fri och orimmad vers skrevs tidigt i mer
eller mindre nära anslutning till den grekiska
korlyriken. Härav märker man spår inte bara hos
klassikern Ekelund utan också hos goethebeundraren
Hei-denstam i hans senare poesi. Andra har sökt sig fram
på helt nya vägar. Två citat från den finländska
modernismens främste kan belysa något av detta. I Rabbe
Enckells Modet märker man den klassiska skolningen:
Av de få som visste
hur fåfängt det var att vädja
till andra, när faran kom,
skapades modet.
Ingen krona, ingen
lysande stjärnbild dess glans upptog;
i enskilda hjärtan blott
uppenbart blev det.
Gunnar Björling skapar själv sitt språk:
Tyst är, och gren
ej skall susa
giv en frid, giv mig,
tystnande grenar
tystna, o grenar,
i kvällen
kring tystnade grenar.
Till sist ett exempel på Erik Lindegrens romantiska
versmusik:
Tanken på dig är som molnskuggans ilande flykt över
slätten
en oväntad förbindelse mellan himmel och jord
en blickens vilande färd mot horisonternas bortom
en gnistrande ljuv påminnelse om livets korthet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
