Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden — vikingafärder i öst och väst - Handel - Havet som arv - Ståndsmässig utbildning - Skeppen - Vikingagravarna. Dödstro och gravoffer - Kungagravarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3686 VIKINGATIDEN _________________________________
på ädla metaller och orientaliska varor steg.
Nordborna hade däremot möjlighet att via Ryssland driva
direkt handel med de rika bysantiska och arabiska
länderna. En ström av mynt, silver och orientaliska
varor kom härifrån till Norden. I gravar längs hela
den dåvarande svenska östkusten och även inne i
landet har man funnit t. ex. fragment av sidentyger,
talrika orientaliska smycken och framför allt mängder
av arabiska mynt, och ändå har huvudparten
reexpor-terats till Västeuropa. Svenskarnas erövring av
handelsplatsen Hedeby, strax söder om nuvarande
Sles-vig, torde stå i samband härmed. Bytesvarorna var
främst pälsverk och slavar, som man dels tillhandlade
sig i Ryssland, dels tog med vapnens rätt. Utefter de
långa flodlinjerna skedde nordisk bosättning på
platser, som utgjorde centrum för den lokala handeln
och kunde tjäna som stödjepunkter för
handelsvägarna till Orienten.
Havet som arv
Vilka orsaker framkallade denna nordiska
expansion? En av de viktigaste är redan nämnd: handeln.
En annan var folkökningen. Denna var alltid stark
under äldre tid men hölls under ogynnsamma
omständigheter tillbaka. Barnadråp, som enligt hednisk rätt
var tillåtet, var en realitet. De givande färderna till
främmande länder öppnade nu nya
utkomstmöjligheter för de växande släktleden. Särskilt i Norge kan
man från 700-talet konstatera ett intensivt
nyodlingsarbete; gårdar delades upp och gränserna för de
odlade bygderna vidgades. Samtidigt med den
omfattande bosättningen på Brittiska öarna, Island,
Färöarna och Grönland skedde alltså en folkökning inom
landets egna gränser.
Överbefolkning i egentlig mening har det inte varit
fråga om; det rådde ingen brist på odlingsbar jord.
Men att ge sig ut i ödemarken och ta upp nyodlingar
tilltalade i regel inte de talrika storbondesönerna.
Fädernegården kunde eller ville man helst inte splittra.
Så fick många av de yngre i brödraskarorna »ärva
havet», dvs. söka sin bärgning som sjöfarande
handelsmän och deltagare i plundringståg. Fädernearvet
blev utrustning, kanske eget vikingaskepp.
Ståndsmässig utbildning
Hemvändande vikingars byte och krigiska ära
lockade till allt djärvare företag. Vikingatågen blev den
ståndsmässiga utbildningen för hövdingasöner och
blivande konungar, liksom det var vägen för
bondesöner till herremansgods. Politiskt var det en
omvand-lingstid i Norden. Större politiska enheter bildades,
kungamakten stärktes och hövdingars och stormäns
självständighet minskades. Många föredrog därför att
pröva sin lycka i främmande land. Den norska
bosättningen på Island efter det Harald Hårfager gjort sig till
konung i hela Norge har denna bakgrund.
Skeppen
Ett viktigt moment har säkert varit den tekniska
utvecklingen av skeppsbyggeriet, som nu gjorde det
möjligt att föra både krigare och emigranter över det
öppna havet. Fartygen från äldre tider, såsom vi
känner dem från mossfynd i Danmark och Norge, var
svagt byggda, föga skickade för seglats över haven
och med ringa bärkraft. Utvecklingen kan följas steg
för steg under några hundratals år tills vi i början av
800-talet ser vikingaskeppet utformat som en
fullkomlig lösning av problemet efter dåtidens behov och
förmåga (se Fartyg och skeppsbyggeri). Nu kunde
skeppsbyggaren ge fartyget tillräcklig stabilitet, så
att det var i stånd att uppbära masten under seglatsen.
Samtidigt får skeppet den bredd som ökar dess
sjöduglighet, ger större bärkraft och ökat utrymme
ombord, men det bevarar likväl de smäckra linjerna, till
fördel för farten under segel eller åror. Det klassiska
exemplet är Gokstadskeppet. Här har intet sparats för
att åstadkomma ett fulländat verk. Det är helt av ek
och av utsökt virke, högt och starkt, byggt med sexton
par långa åror. En trogen kopia av Gokstadskeppet
seglades över Atlanten till världsutställningen i
Chicago 1893 och bestod provet med glans.
Vikingagravarna. Dödstro och gravoffer
Gravarna är våra rikaste källor till kunskap om
vikingatidens andliga och materiella kultur. Då gjordes
dyrbara offer, ej bara av dräkter, smycken och vapen,
vilka givetvis följde med, när den döde var klädd till
likfärd, utan också av alla slags jordbruks- och
hantverksredskap och husgeråd, kanske ett fartyg, samt
dessutom husdjur, särskilt häst och hund. Hos de
förnämsta förekom också offer av en träl eller trälinna.
Den döde fick på bålet eller i graven med sig allt som
man kunde ha nytta av på andra sidan, och var och
en gjorde sitt bästa för att ge honom den utrustning
som tro och sed krävde. I regel finner vi inga särskilt
dyrbara föremål i gravarna utan vardagsföremål. Men
man kan spåra samma tankegång, när bonden begravs
i sin båt, med sin häst, med vapen och verktyg, som
när kungen gravläggs i det rikast utstyrda skepp.
Kungagravarna
Kungagravarna från vikingatiden är Nordens mest
berömda forntidsminnen. Danmark har sina vid
Jel-linge på Jylland med runstenar till minne av Gorm den
gamle och hans drottning Tyra. Typen för de danska
furstegravama är en rymlig gravbyggnad av trä,
utstyrd som en rik sovkammare. Vi känner samma typ
genom enkla exempel i Norge, men annars var det i
Norge sed att begrava den döde i ett fartyg; där
finner vi skeppsgravarna, de mest luxuösa av alla. De är
icke många och fördelar sig i några få, bestämda
grupper, som kan tillskrivas enskilda, synnerligen
framstående ätter under 800- och 900-talen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
