Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vintergatan — solens stjärnsystem - Vintergatans fysiska natur - Vintergatan som optiskt fenomen - Vintergatans allmänna form och storlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTERGATAN 3699
SOLENS STJÄRNSYSTEM
V INTERGATAN. Det oregelbundet formade band
som ringlar sig fram över himlen och som därvid på
det hela taget följer längsta vägen över himlavalvet
eller en storcirkel benämns i de flesta europeiska
språk Mjölkvägen. Ursprunget till detta namn anges i
en grekisk myt, som torde ha uppstått för att förklara
Vintergatans mjölkaktiga skimmer. Sålunda hade
Herakles som barn blivit lagd vid Heras bröst och då
diat med sådan kraft, att gudinnan av smärta stötte
bort barnet, varvid mjölken i form av en vit flod
sprutade ut över himlavalvet. Det torde endast vara i
svenska och isländska språket som man använder det
vackra namnet Vintergatan.
Fastän man ända fram till början av 1600-talet torde
ha saknat förstorande instrument, som gjorde det
möjligt att undersöka Vintergatans verkliga natur, kom
man ändå ganska tidigt till den uppfattningen, att det
mjölkvita bandet helt enkelt måste bestå av ljuset
från en väldig samling skenbart tätt hopade ljussvaga
stjärnor, som var för sig är för ljussvaga för att kunna
ses med blotta ögat. Dessa stjärnors gemensamma
ljus ansåg man ge upphov till det milda, vitaktiga,
diffusa skimmer som kännetecknar Vintergatans
ljusband. Denna uppfattning erhöll sin faktiska
bekräftelse, när Galilei 1610 meddelade de märkliga
upptäckter han gjort genom att taga kikaren i bruk för
astronomiska observationer. Emellertid var det först
långt senare som Vintergatan skulle bli föremål för
mera ingående studier.
Vintergatans fysiska natur
Vintergatans förlopp på den nordliga himlen
skildrades redan av Ptolemaios på ett ganska ingående
sätt i hans stora verk Almagest. Däremot angav icke
denne antikens störste astronom vad han tänkte om
Vintergatans fysiska natur. Aristoteles ansåg
visserligen Vintergatan vara ett »luftföremål», men han
hade klart för sig, att stjärnornas antal på himlen
ökades, när man närmade sig Vintergatan.
Under medeltiden behandlade den arabiske fysikern
Ibn Al Haitham (Alhazen; d. 1039) Vintergatans
natur. Till någon som frågade, om Vintergatan
befinner sig i världsrymden eller i atmosfären, svarade
Ibn Al Haitham, att Vintergatan otvivelaktigt är en
kosmisk bildning. Han uppvisade, att dess läge, om
den observerades på skilda platser på jorden, inte
förskjuter sig i förhållande till stjärnorna, vilket skulle
vara fallet om Vintergatan låg mycket nära oss i
jämförelse med stjärnorna.
De partier av Vintergatan som går fram över vissa
delar av den södra himmelssfären och som inte förut
hade blivit ingående observerade blev grundligt
un
dersökta av John Herschel (1792-1871) under hans
vistelse på Godahoppsudden 1834-38.
Vintergatans bredd och ljusstyrka samt dess
allmänna form växlar ganska mycket på olika delar av
himlen. Mest utmärkande för Vintergatan är, att den
sammansätts av ofta ganska oregelbundet formade
partier, de s. k. stjärnmolnen, vilka skils åt av
trakter med ringa st järnrikedom. Vintergatan har sin
största bredd i Ormbärarens och Skyttens
stjärnbilder och sin minsta i Södra Korsets. De ljusstarkaste
partierna finner man i Ormbäraren och i Skölden. Det
breda ljusbandet delar sig i två mer eller mindre
tydligt åtskilda grenar i Svanens stjärnbild.
Vintergats-bältets mittlinje följer icke en storcirkel över himlen
utan är förskjuten mot Vintergatans sydpol med
ungefär en grad, en förskjutning som beror på att solen
icke ligger exakt i Vintergatans plan utan något
»nordligt» om detta.
Vintergatan som optiskt fenomen
Teleskopiska undersökningar har visat, att
Vintergatans ljus till den allra största delen består av det
samlade ljuset från de stjärnor som den innehåller
och att i detta ljus de jämförelsevis ljusstarka
stjärnorna dominerar. Till någon del härrör dess ljus dock
även från vissa lysande gasformiga nebulosor. Dessa
bidrar dock inte väsentligt till att framkalla det
optiska intrycket av Vintergatan.
Det kunde ligga närmast till hands att tro, att
Vintergatans gördel skulle bestå av en kolossalt stor ring,
sammansatt av stjärnor. Men det visade sig redan av
William Herschels (1738-1822) undersökningar,
att de stjärnor som vi iakttar i skilda riktningar av
himlen samt de mängder av ljussvaga stjärnor vilkas
samlade ljus smälter samman i Vintergatsljuset i
själva verket formar ett enda i rymden avgränsat
världssystem, som därför benämns Vintergatans
stjärnsystem eller Vintergatsystemet. Till sin form
liknar detta system en inte alltför flat, något
oregelbunden lins, som har sin största utsträckning i
Vintergatans plan.
Vintergatans allmänna form och storlek
Första gången som sambandet mellan Vintergatan
och stjärnsystemet i dess helhet klarlades var, när
William Herschel företog sina berömda »lödningar
av stjärnsystemets djup». Dessa lödningar gick så till,
att han i olika trakter av himlen räknade det antal
stjärnor som han kunde se samtidigt i synfältet av
sitt stora teleskop. Ur de serier av tal som därvid
erhölls konstruerade han fram en schematisk bild av
stjärnsystemets utsträckning i skilda riktningar. Den
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
