Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtvärlden — växternas liv - Hur olika växter fått sin nuvarande utbredning på jorden - Boreala och tropiska florariken - Växtformationer och växtsamhällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379^ VÄXTVÄRLDEN __________________________________
den eller vad man med en vetenskaplig term kallar
disjunkt utbredning. Att de en gång bildat ett
sammanhängande floraområde bevisas av gjorda
fossilfynd. Markens beskaffenhet i fysikaliskt och i kemiskt
avseende inverkar också på växternas fördelning. Av
de kemiska ämnena är det i synnerhet två som betyder
mer för växttäckets sammansättning än de övriga,
nämligen koksalt och kalk.
För att kartografiskt kunna ange olika växters
utbredning brukar man pricka in varje fyndort på en
karta. Man kan sedan av prickarnas fördelning få en
uppfattning om hur pass vanlig en växt är inom ett
visst område. Är växten mycket vanlig, brukar man
emellertid ofta i stället strecka eller svärta hela det
område där den förekommer. Denna metod är dock
mindre exakt, eftersom ett sådant framställningssätt
inte åskådliggör mindre luckor i utbredningen.
Boreala och tropiska florariken
Vid studiet av växternas utbredning finner man
snart, att endast ett ringa fåtal förekommer över
större delen av jordklotet. För de övriga gäller, att de
är koncentrerade till vissa zoner. I stort sett
sammanfaller dessa zoner med dem djurgeograferna funnit
vid sina forskningar över olika djurarters utbredning.
Liksom djurgeograferna har också växtgeograferna
givit de skilda områdena namn. De kallaste
områdenas flora benämns boreal. Samtliga växter inom detta
område har en årlig viloperiod. Närmare ekvatorn
utbreder sig två tropiska områden, ett i Gamla världen,
nämligen det paleotropiska florariket, och ett annat
i Nya världen, efter sitt geografiska läge benämnt det
central-sydamerikanska. Därtill kommer ytterligare
på södra halvklotet det australiska floraområdet,
omfattande den australiska kontinenten, Nya Zeeland,
sydligaste Sydamerika samt Antarktis. Dessa mycket
stora områden har givetvis inte en enhetlig flora, utan
inom dem kan man urskilja flera smärre
underavdelningar. Av de olika vegetationstyperna inom dessa
områden kan man i stort få en uppfattning vid studiet
av vegetationskartor. Jfr vegetationskartorna vid
artiklarna om de olika världsdelarna (på baksidan av
färgkartorna).
Växtformationer och växtsamhällen
Även enhetliga växtformationer består nästan
alltid av flera olika växter. Tänk exempelvis på en
ekskog. Redan på långt håll lägger man märke till
träden i den, men kommer man närmare finner man ofta,
att utrymmet mellan deras stammar åtminstone
delvis upptas av buskvegetation, och slutligen ser man
örter, som täcker själva markytan. Vart och ett av
dessa skikt innehåller fler eller färre växter, som
tillsammans utnyttjar utrymmet på marken, näringen i
densamma, fuktigheten och solljuset. De måste
anpassa sig efter varandra för att var och en skall kunna
få det livsrum som är nödvändigt för dess existens.
Inom varje sådant skikt finner man någon eller några
växter som dominerar, medan andra förekommer så
sparsamt, att de lätt förbises. Studerar man många
områden med samma dominerande växter, finner
man, att de inte står tillsammans med vilka växter
som helst. Man kommer snart underfund med att de
i stället åtföljs av vissa bestämda växter. De
dominerande växterna och deras följeväxter bildar
tillsammans s. k. växtsamhällen. Som namnet antyder, har
man vid studiet av växternas samlevnad funnit, att
den regleras av en viss lagbundenhet.
Den del av växtgeografin som behandlar
växtsamhällenas sammansättning samt förutsättningen för
deras uppkomst och fortbestånd brukar man kalla
växtsociologi.
Vill man skaffa sig en allmän översikt av jordens
växttäcke, kan man emellertid inte beakta de enskilda
växtsamhällena utan måste sammanföra dem i större
enheter, vanligen kallade vegetationsregioner. I det
följande ges en översikt över dessa mera
framträdande typer i jordens vegetation.
A. Skogar och högre busksamhällen.
I. I klimat med ingen eller föga markerad
periodici-tet (tropikerna): ständigt gröna regnskogar.
II. I klimat med utpräglade regn- och torrtider.
a. Där tropisk värme och nederbörd råder:
mon-sunskogar, med tämligen kort viloperiod,
varunder flertalet träd står kala. Där den regnlösa
perioden är längre: savannskogar (med högt
grästäcke), torr- och törnskogar.
b. I områden med torr, varm sommar och mild,
fuktig vinter: hårdblandskogar och -snår av
ständigt gröna, sommarvilande vedväxter, oftast
små- och styvbladiga.
III. I klimat med större temperaturskillnad mellan
årstiderna men utan utpräglad torrtid.
a. I oceaniska klimat med lindriga frostperioder:
barrskog eller vinterkal lövskog.
b. I kontinentalt klimat med utpräglad vintervila:
ständigt gröna barrskogar, vinterkala barr- och
lövskogar.
B. Savanner utmärks av spridda träd och buskar
på gräsmark och förekommer i tropisk-subtropisk
värme, där rikliga vår- och sommarregn förekommer.
C. Stäpper karakteriseras av xerofila (torra) gräs
och örter; mer eller mindre öppet växttäcke. Träd
saknas, men buskar kan vara väl företrädda. Varm
sommar, kall vinter, vanligen vår- och försommarregn.
D. Hedar är trädlösa, lågvuxna samhällen med
dominerande ris eller gräs och halvgräs, inte sällan även
kuddväxter. Finns företrädesvis i polartrakterna och
högfjällen.
E. Ängar är trädlösa, mer eller mindre lågvuxna
samhällen med dominerande meso- och hygrofila
(fuktighetsälskande) gräs och örter; huvudsakligen
i tempererade och kalla trakter och förbundna med
hedarna genom övergångar.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
