Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ynglingaätten — saga och historia - Sagan om kung Adils och den sköna drottning Yrsa - Den dyrbara ringen Sviagris - Bröt-Anund och Ingjald Illråde - Sagokungar eller historiska gestalter?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGLINGAÄTTEN 38OI
De tre gravhögarna i Gamla
Uppsala. Starka skäl talar för
att det är tre kungar av
ynglingaätten som här gravlagts,
nämligen Aun, Egil och Adils.
och kastade den bakom sig. Ädelstenarna gnistrade i
solen, och Adils kände igen sin klenod. Girigheten blev
honom övermäktig, och han böjde sig ned för att ta
upp ringen med spjutspetsen. Rolf var icke sen att
kasta om sin häst, och i det han gav Adils ett väldigt
hugg i höften, ropade han: »Nu böjde jag ryggen på
den mäktigaste mannen i Svealand!» Sedan tog han
själv upp ringen och galopperade bort. Men den
grymme och svekfulle Adils blev halt för återstoden
av sitt liv. Och inte många år därefter råkade hans
häst snava, då han skulle rida till en offerfest.
Konungen föll av, och hans huvud krossades mot en sten.
Bröt-Anund och Ingjald Illråde
Efter Östen och Ingvar följer så ynglingaättens
två sista svenska konungar, Anund och Ingjald.
Anunds håg stod inte till krigiska bedrifter. I stället
lät han röja upp skogarna, bygga nya gårdar och
anlägga vägar. Därför kallade man honom Bröt-Anund.
I varje nytt härad lät han bygga en kungsgård och
ökade därigenom sin makt och rikedom. Även folkets
välmåga steg, och man sörjde honom djupt, då han
på en av sina många färder i landet dödades av ett
jordskred i en trång fjälldal.
Hans son Ingjald ville bli mäktig på annat sätt. Vid
gravölet efter fadern avlade han bragelöftet att
utvidga sitt rike åt alla håll. Och han började sitt verk med
att bränna inne sex inbjudna småkungar och deras
män redan samma dag. Så snart tillfälle gavs fortsatte
han sedan på samma sätt och hade till sist med list
och våld bragt tolv småkungar om livet och lagt under
sig deras riken. Därav fick han namnet Illråde, och
hans slut blev hans bana värdig. Då folket gjorde
upp
ror och han inte såg någon utväg att segra, beslöt han
att dö en namnkunnig död. Han ställde till ett stort
gästabud för alla sina män, och då de var druckna,
tände han eld på kungssalen och omkom med alla
de sina utom sonen Olof, som flydde undan sin faders
fiender till Värmlands skogar och där skapade sig ett
rike. På grund av sitt arbete med att bränna skog och
röja mark fick han namnet Trätälja. Då han under
en tid av missväxt inte ville offra åt gudarna, blev
han innebränd av sitt folk som ett offer åt Oden. Med
honom slutar ynglingaätten i Sverige. Dess följande
öden hör hemma i Norge, där en del av Olof Trätäljas
ättlingar bosatte sig.
Sagokungar eller historiska gestalter?
Den ursprungliga källan till ynglingaättens
historia (eller Ynglingasagan) är den genealogiska dikten
Ynglingatal, som tillskrivs skalden Tjodolf av Hvin.
Den är skriven till den norske fylkeskungen Ragvalds
ära. Denne var av föga märklig härkomst, och vad som
mest kunde glädja honom var, ansåg tydligen
skalden, en ståtlig ättelängd. Han anknöt via Olof
Trätäljas ättlingar till den svenska ynglingaätten och kunde
således följa Ragvalds härstamning ända till guden
Frej. Han uppräknar tjugosju anfäder (sex norska
och tjugoen svenska) och nämner deras dödssätt och
begravningsplats, ibland också något om deras levnad.
I vilken utsträckning han byggde på svensk tradition
kan inte avgöras. Med Ynglingatal som grund gav
sedan Snorre Sturlasson en fylligare framställning
av Ynglingasagan, som under medeltiden ytterligare
utbroderades. Härav framgår, att Ynglingasagan
främst hör hemma i diktens värld.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
