Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zarathustra — Persiens mäktige profet - En bibelbok med många problem och gåtor för forskarna - När och var levde Zarathustra? - Herren Vishet och hans profet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSIENS MÄRKLIGE PROFET
Zarathustra. Till Irans högslätter hade redan
omkring 2 ooo år f. Kr. ariska folkstammar kommit
vandrande - man vet inte riktigt varifrån. Somliga
fortsatte österut och erövrade landet bortom Indus
(inderna), andra, såsom meder och perser, stannade
kvar och kämpade mot köld och ofruktbarhet, fiender
och vilda djur på Irans bergssluttningar och
saltöknar. Det blev ett stridbart och duktigt släkte. Trots
att alla arier hade mycket gemensamt, bildade dock
de iranska folken varken socialt eller religiöst någon
sluten enhet, inte ens under den persiska
storhetstiden (akamenidernas tid från Kyros 550 fram till
Alexanders erövringar på 330-talet).
Först under en senare persisk storhetstid,
sassani-dernas tid (226-642 e. Kr.), lyckades man skapa en
mera enhetlig persisk religion. Detta skedde
säkerligen främst till gemensamt försvar mot kristendom,
manikeism osv., vilka bl. a. hade sin styrka i att de
var typiska bok- eller skriftreligioner. Perserna insåg
fördelen härav och började därför även de samla sina
förut blott muntligt bevarade »texter» och
utläggningar till en urkund. Sålunda uppkom det berömda
sassa-nidiska »bibelverket» Aves’ta.
En bibelbok med många problem och gåtor för
forskarna
Språket i dessa gamla sånger, böner och
offerformler, den s. k. forniranskan eller avestiskan, var
emellertid redan då så föråldrat, att inte ens prästerna
torde ha förstått det mer än till hälften. Tolkningar
(zand) på det talade språket, pehlevi eller
nypersiskan, måste därför meddelas. Pehleviskriften Denkart
(från Bagdad på 900-talet) lämnar en
innehållsöversikt över sassanidernas Avesta. Av de 21 nask’erna
(eg. knippen eller buketter) har blott en enda {V
en-didad eller rituallagen) bevarats jämte smärre
fragment ur de andra. Det övriga har försvunnit eller
rättare glömts bort. Vad vi nu i våra dagar kallar
Avesta består dels av denna Vendidad (jämte
fragmenten), dels av en del andra muntligt bevarade
gamla liturgiska textpartier, använda vid
gudstjänsten, vilka förmodligen även de under sassanidtiden
var fogade till Avesta. I den viktigaste delen av dessa
gamla texter, den s. k. Yasna (mässofferritualen),
ingår persernas språkligt sett allra äldsta intressantaste
litteratur, de märkliga gathasångerna. Det är just
dessa gathasånger som återspeglar »profeten»
Zara-thustras uppträdande samt den i många stycken
gåtfulla religiösa kris och omvandling som hans
förkunnelse förutsätter.
När och var levde Zarathustra?
Liksom den ännu ofullbordade tolkningen av
Avestalitteraturens texter kostat forskarna oändligt
tålamod och en otrolig lärd möda, har också frågorna
om tid och plats för Zarathustras uppträdande visat
sig nära nog olösliga. Vår grundlärde Avestakännare
prof. H. S. Nyberg i Uppsala stannar vid ett
ungefärligt gränsmått: någon gång före 485 f. Kr. har
Zarathustra levat, säkerligen i någon del av det östliga Iran.
Gathasångerna ställer oss inför en man av
Spitama-släkten, tillhörande en boskapsskötande men bofast
stam, där omsorgen och omvårdnaden om kon och
betesmarkernas rätta bevattning var den viktigaste av
religiösa och sociala plikter. Nyberg tecknar
Zarathustra närmast som en kultförsamlings (magas)
präst, mystiker, extatiker och magiker, närmast att
likna vid t. ex. lapparnas schamaner och de arabiska
dervischerna. Hans profetiska storhet kommer
emellertid fram i en svårartad religiös kris, en väldig kamp
som Zarathustra hade att utkämpa mot en främmande
kult och dess anhängare. Fienderna är mycket svåra
att identifiera. Möjligen är de Mithradyrkare
(enligt Nyberg) eller kanske ett slags ariskt
»Männer-bund» (enligt Wikanders avhandling 1938). I varje
fall synes de ha uppväckt boskapsprästen
Zarathustras allra djupaste förfäran och heliga vrede genom
att inte blott som annat hederligt folk dricka den
heliga rusdrycken haoma vid gudstjänsten utan även
»slakta och uppäta tjurar under nattliga orgiastiska
offerfester».
Herren Vishet och hans profet
I denna kris uppträder nu Zarathustra till den
heliga boskapens försvar. I den berömda Tjurgathan
klagar Tjursjälen sin nöd, och Zarathustra beslutar
att anropa gathaförsamlingens högste gud, Ahura
Mazdah - Herren Vishet, om hjälp. De upplevelser
och uppenbarelser som han nu får åstadkommer på sätt
och vis en nydaning och omvandling av gudstron. Den
store allvetande himmelsguden Ahura Mazdah hade
tydligen före Zarathustra mycket litet sysselsatt
lands
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
