Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ångmaskinen — maskinen som revolutionerade världen - Ångturbinerna dominerar vid högre effektbelopp - Nya utvecklingstendenser - Åska och åskskydd — blixt och dunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384O ÅSKA _________________________________________
verkningsgrad av 30 %. Newcomens ångmaskiner
beräknas ha förbrukat inemot 15 kg kol per
hästkrafttimme, alltså omkr. 50 gånger så mycket!
Nya utvecklingstendenser
För en rekordartat stor ångturbinanläggning, som
1954 projekterats och beställts för en kraftstation i
Philadelphia, förutses ännu gynnsammare
ekonomisiffror än de förut nämnda, nämligen 0,22 kg kol pr
hästkrafttimme, dvs. 0,3 kg pr kWh. Detta motsvarar
40 % termisk verkningsgrad. I sitt första
utbyggnads-stadium kommer stationen att inrymma ett aggregat
för 275 000 kW med varvtalet 3 600 pr minut.
Ångtrycket blir 350 atm, ångtemperaturen 650° C,
ång-mängden 700 ton pr timme och kondensorytan nära
10 000 m2. Ångpannan blir 40 m hög och kommer att
innehålla ång- och upphettningsrör till en
sammanlagd längd av 240 km.
Utvecklingen för ångturbinernas del förefaller dock
vara långt ifrån avslutad och torde komma att
fortgå så länge man kan uppnå vinster ifråga om
verkningsgrad utan att kostnadsökningen blir alltför stor.
Problemlösningarna har numera i själva verket
flyttats över från det uppfinningsmässiga till det
tek-niskt-ekonomiska planet, eftersom det ej längre
vållar större svårigheter att förutberäkna varje detalj
och varje enhet, som ingår i en ånganläggning. De
framsteg man väntar på beror dock kanske främst på
metallurgernas arbete: att framställa sådant material
till tuber, turbinskovlar osv., att dessa delar utan
driftstörningar kan uthärda extrema
arbetsbetingelser, t. ex. överhettningstemperaturer av 7000 (mörk
rödvärme!) eller däröver. Redan nu behärskar man
ett område, som sträcker sig upp mot 650°, varvid
krom- och molybdenlegerade tuber representerar ett
väsentligt steg framåt i utvecklingen. Vid högre
tem
peraturer uppstår dock komplikationer, som beror
på att vatten och järn kemiskt påverkar varandra,
så att tubmaterialet småningom förstöres. Dels för att
undvika dylika rubbningar, dels för att ernå vissa
termodynamiskt betingade extra vinster har man med
framgång börjat använda s. k. tvåmedieprocesser,
varvid utom vatten även kvicksilver begagnas som
ångalstrande ämne. Metoden går ut på att man
använder två ångpannor, varvid huvudparten av
värmet tillföres en kvicksilverångpanna, som arbetar
med ca 10 atm övertryck och har en till ca 6000 värmd
överhettare. Kvicksilverångan från motsvarande
turbin låter man kondensera vid ca 3500 på sådant sätt
att den avlämnar sitt värme till en vattenångpanna
innehållande kondensationstuber. Vattenångan,
vilken överhettas på vanligt sätt, får härefter driva en
särskild turbin, vilken kan vara anordnad på samma
axel som kvicksilverångturbinen. Schematiskt visas
systemet i figuren på föregående sida.
Teoretiskt bör man med en anläggning av detta
slag och med angiven överhettningstemperatur
komma upp till en termisk totalverkningsgrad av ca
64 %. I verkligheten har man kommit till 45 %, vilket
är högre än vad som uppnåtts med någon annan
termisk process. Ej ens dieselmotorer kan ge en
sådan ekonomisiffra och hos dem rör det sig dock om
förbränning av jämförelsevis dyr olja. Det är likväl
alltjämt en öppen fråga om ej utvecklingen på
gasturbinernas område kommer att förlöpa snabbare än
inom ångtekniken, särskilt med hänsyn till de
möjligheter den s. k. slutna gasturbinen synes inrymma.
I så fall kommer gasturbinen att bli arvtagare till
våra ångturbinanläggningar och får bidra till att
eko-nomiseringen med världens koltillgångar - liksom
även med tillgängliga »atombränslen» - blir den bästa
möjliga.
BLIXT OCH DUNDER
ÅiSKA och ÅSKSKYDD. Åska och blixt har i alla
tider haft förmåga att injaga respekt och fruktan hos
människan och fått henne att känna sig liten och
värnlös gentemot naturens väldiga krafter. Länge trodde
man, att åskan var en gudarnas vredes- eller
maktmanifestation. Själva ordet åska kommer från det
fornnordiska as-ekja, dvs. asens (Tors) åkning; jfr
uttrycket tordön.
Hypotesen att åskan var ett elektriskt fenomen är
ungefär jämngammal med Gilberts elektriska
upptäckter vid slutet av 1500-talet, men det första
experimentella beviset levererades dock av amerikanen
Benjamin Franklin 1752 genom dennes försök med den
»elektriska draken». I fråga om sättet för
luftelektricitetens och åskans uppkomst osv. har man dock sedan
dess haft åtskilliga teorier att välja mellan, och
problemställningen kan för övrigt inte ännu anses
slutgiltigt uppklarad.
Vid väderlekstjänsten gör man numera speciella
åskriskförutsägelser. De är särskilt avsedda för
sådana sprängningsarbeten där man kan riskera att
åskan skulle utlösa sprängningarna vid icke avsedd
tidpunkt. Prognoserna grundar sig på dagliga mätningar
av temperaturen och fuktigheten på höjder upp till
åtminstone 10 km. Stor fuktighet och ovanligt kall luft
på höjden är viktiga betingelser för uppkomsten av
bymoln och därför också för uppkomsten av åska.
Det mera tekniskt inriktade arbetet har gått ut på
att skapa skydd mot blixtnedslag, vilket i princip
ansluter sig till den av Franklin uppfunna åskledaren -
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
