Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åska och åskskydd — blixt och dunder - Hur uppstår en blixt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
______________________________________________________________________ ÅSKA 3841
T v. Ett unikt fotografi av grenad blixt (förurladdningar) jämte det utbildade blixtnedslaget, som på fotot delvis skyms av ett
moln. Blixtar mellan moln och jord kan ha en längd av intill 5 km; blixtar mellan moln är stundom tre gånger så långa.
T. h. Ett blixtnedslag i Empire State Building (New York). Överst visas samma blixt tagen med en roterande kamera. Man ser
att urladdningen är intermittent och att den i detta fall bestod av elva delurladdningar.
låt vara att liknande åskledare använts i Egypten
redan för över 3 000 år sedan. Äskforskningen och de
därav betingade skyddsåtgärderna tog emellertid först
på 1920-talet fastare former, detta främst tack vare
radio- och högspänningsteknikens utveckling. I och
med utbyggandet av de moderna kraftledningsnäten
har behovet av rationellt skydd inte endast mot
direkta blixtnedslag utan även mot överspänningar
blivit allt starkare, och de skador och driftavbrott som
orsakades härav ledde till att de stora elektriska
firmorna och kraftverksföretagen satte in sina resurser
för studiet av åskproblemen. Ett förtjänstfullt arbete
har härvid nedlagts bl. a. av det svenska Institutet
för högspänningsforskning i Uppsala under ledning
av professor H. Norinder.
Hur uppstår en blixt?
Förr trodde man, att de laddningar som ger upphov
till blixt och åska härrörde från något slags
friktions-elektricitet. Numera har dock den uppfattningen
stadgat sig, att fenomenet beror på särskiljandet av sådana
laddningar som uppträder i samband med själva
molnbildningsförloppet. Luft är alltid mer eller
mindre joniserad, och dessa joner, särskilt de positiva,
ver
kar som kondensationskärnor, när vattenångan under
den varma luftens uppåtstigande rörelse förtätas till
moln. Under kondensationsförloppet avsöndras nya
joner, så att förloppet kan fortsätta och t. o. m.
accelereras. De regnpartiklar som bildas blir övervägande
positivt laddade och transporterar genom sitt fall
stora elektricitetsmängder mot jorden. Att
spännings-skillnaderna härvid blir stora beror på den ringa
elek-trostatiska kapaciteten mellan jorden och den
kvarblivande rymdladdningen hos molnet. Enligt denna teori
skulle alla moln bli negativt laddade. Att man i 5 å
10 % av fallen observerat urladdningar i omvänd
riktning syns sammanhänga med att de flesta, ca
90 % av alla blixturladdningar, förlöper mellan
partier inom samma moln, varvid den omvända
urladd-ningsriktningen mot jorden kan uppfattas som ett
slags bakslagsverkan.
Blixten är oftast en s. k. linjeblixt, eventuellt med
förgreningar, men även s. k. radbandsblixtar
förekommer. En mycket sällsynt form är kul- eller klotblixten,
vars existens vetenskapsmännen först långt in på
1930-talet velat erkänna - sedan fenomenet händelsevis
uppenbarat sig för fackmän och dessutom blivit
fotograferat. Dess beskaffenhet och vanor är hittills helt
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
244—412596 VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
