Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östeuropa — bakom och intill »järnridån» - Östeuropa blir kommunistiskt - Den ekonomiska och militära likriktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTEUROPA 3887
BAKOM OCH INTILL »JÄRNRIDÅN»
USTEUROPA har efter andra världskriget
kommit att helt domineras av Sovjetunionen, som bakom
järnridån har försökt att införliva hela Östeuropa med
det ryska imperiet och att förändra de östeuropeiska
förhållandena efter det sovjetryska mönstret.
Sovjetunionens expansionspolitik har huvudsakligen följt
gamla, traditionellt ryska tänkesätt, som redan
tsarismen arbetade efter, men som den bolsjevikiska
sovjetregeringen har genomfört med nya metoder och
delvis nya syftemål. Dessa planer kunde skönjas
redan vid andra världskrigets utbrott, när sovjetarmén
ockuperade Balticum, Östpolen och Bessarabien. Men
även efter det tysk-ryska krigets utbrott 1941 visade
Stalin under förhandlingarna med västmakterna att
han inte hade uppgivit sina expansionsavsikter.
Östeuropa blir kommunistiskt
Efter kriget införlivades Balticum, en del av
Finland och Östtyskland, Östpolen, Bukovina,
Bessarabien och Karpatho-ryssland direkt med
Sovjetryss-land. Röda armén ockuperade Polen, Östtyskland, en
del av Österrike, Rumänien, Bulgarien, Ungern och
en del av Tjeckoslovakien under en längre eller
kortare tid. Denna ockupationstid utnyttjade
sovjetregeringen till att lägga grundvalen till ett stadigvarande
herravälde över de omnämnda staterna.
Under den första tiden syftade Sovjetunionen
tydligen till att säkra sitt politiska grepp om de nämnda
länderna samt om Jugoslavien och Albanien. Därvid
användes olika metoder med framför allt de
moskva-dirigerade kommunistpartierna som främsta
hjälpmedel. Polens och Tjeckoslovakiens
kommunistpartier var de drivande krafterna då flera miljoner tyskar
utvisades ur Östpolen och Sudettyskland, och de
utnyttjade därvid skickligt de nationalistiska känslorna
för sina syften. Med hänsyn till vissa avtal med de
allierade kamouflerade kommunisterna i början sin
aktivitet med demokratiska deklarationer och kallade
den eftersträvade statsformen folkdemokrati. Stödda
på den röda armén och den ryska hemliga
statspoli-sen tillförsäkrade de sig först nyckelpositionerna
inom armén, polisen och propagandaväsendet. Sedan
tvingades de socialdemokratiska partierna att förena
sig med kommunisterna, och alla antikommunistiska
grupper i de icke-socialistiska partierna avlägsnades
genom att man misstänkliggjorde dem som fascister
eller västmaktsagenter. Till sist tvangs dessa partier,
vilka på så sätt berövats sin ledning, att kandidera på
den kommunistbehärskade folkfrontens enhetslista;
därmed upprättades i praktiken den kommunistiska
diktaturen och ifrågavarande länder gjordes till
fogliga vasallstater åt Sovjetunionen.
I de flesta länderna hade denna utveckling gått
tämligen fort, men i Östtyskland och Tjeckoslovakien
genomfördes kommunistinfiltrationen mera
försiktigt och under kringgående rörelser. Tjeckoslovakien
hade bara delvis och endast under en kortare tid
ockuperats av den röda armén, och här hade
kommunisterna det inte så lätt att erövra hela makten. Att de
slutligen ändå lyckades med sin statskupp 1948
berodde huvudsakligen på det antikommunistiska
lägrets splittring. Östtyskland är fortfarande ockuperat
av röda armén. Eftersom Sovjetunionen här måste ta
hänsyn till de i Västtyskland kvarvarande allierade
trupperna, uppträdde kommunisterna i Östtyskland
under en längre tid förhållandevis försiktigt. Först
efter det att den västtyska förbundsrepubliken hade
upprättats, utropade kommunisterna i Östtyskland
1949 den s. k. tyska demokratiska republiken med
kommunisten Pieck som president.
Den ekonomiska och militära likriktningen
Östeuropas ekonomiska anpassning till
Sovjetunionens intressen siktade på att så snabbt som möjligt
återupprätta Sovjetrysslands genom kriget förstörda
näringsliv och krigspotential och förlöpte i tre
etapper. Under den första tiden efter kriget bortförde
Sovjetunionen från Östeuropa allt vad ryssarna var i
trängande behov av, t. ex. maskiner, järnvägar, boskap
och till och med ingenjörer och vetenskapsmän. Denna
hänsynslösa utplundringspolitik normaliserades på
ett visst sätt under den andra etappen. Länderna i
fråga blev tvingade att sluta handelsavtal med
Sovjetunionen. Fastän dessa länder var i stort behov av
hjälp och handelsutbyte med västmakterna, hindrades
de av Moskva att betjäna sig av den av USA erbjudna
Marshallhjälpen. Därigenom blev de ensidigt bundna
till Sovjetunionen, som försökte göra dem till
leverantörer av agrara och industriella råvaror och till
avnämare av ryska färdigvaror under ryska prisdiktat,
vilket blev till stor nackdel för Östeuropas
industriella utveckling. Denna ekonomiska anpassning säkrade
Sovjetunionen åt sig dels genom industrins
förstatligande och jordbrukets kollektivisering, dels genom
bildandet av blandade aktiebolag med rysk
aktiemajoritet. Först när Sovjetrysslands näringsliv hade
återställts och greppet om Östeuropa hade blivit
tillräckligt säkert började Sovjet främja den industriella
utvecklingen och framför allt rustningsindustrin i
Östeuropa.
Den politiska och ekonomiska likriktningen
kompletterades genom motsvarande militära åtgärder.
Mellan 1945 och 1948 blev de flesta vasallstatema
tvungna att ingå militära biståndspakter med
Sovjet
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
