Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E - Erikska ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIKSKA ÄTTEN
ERLANDER, TAGE
landskapen, varvid eder och
förbindelser utväxlades mellan konung
och folket. Seden, vars ålder och
ursprung äro okända, fortlevde till
1600-talets början och har i våra
dagar efter Gustav VI Adolfs
trontillträde åter tagits upp under
något förändrade former, 1916.
Erikska ätten, efter Erik den helige
uppkallad kungaätt som under
senare delen av 1100-talet och
tidigare 1200-tal kämpade med
Sver-kerska ätten om Sveriges krona.
Erikskrönikan, historisk berättelse på
knittelvers, omfattande tiden 1250—
1319 (1320) och troligen skriven före
1335. Huvudpartiet utgöres av
skildringen av striderna mellan kung
Birger Magnusson och hans bröder.
Särskilt omsorgsfullt cch partiskt
behandlas allt som rör hertig Erik,
efter vilken krönikan också troligen
har sitt namn. Den är ytterst
värdefull för vår kännedom cm
folk-ungatiden och står litterärt delvis
på en mycket hög nivå, 2240, 2835,
3332, 3364.
Eriksmässa, Ersmässa, 18 maj, Erik
den heliges dödsdag (1160); under
medeltiden en av de främsta
helgdagarna. I Uppsala hölls till 1895
marknad på denna dag.
Erikson, Bernt (f. 5/2 1921), författare,
en av 1940-talets mest egenartade
diktare, vars produktion
kännetecknas av djärva språkliga
nybildningar och frihet gentemot
vedertagna litterära former. Bland
arbeten: Namnet är människan (1941),
Gräset vajar på menedargraven
(1944), Sagan om mördarriket på
jorden (1946) och Gudarnas
omöjliga syntes (1948).
Erikson, Estrid (f. 16/9 1894),
inred-ningsexpert; grundade 1924 firman
Svenskt tenn i Stockholm, där E.
från 1936 i samarbete med J. Frank
gjort en stor insats för höjande av
den konstnärliga kvaliteten på
svenska heminredningsföremål.
Erikson, Greta (f. 20/12 1919), pianist
med mycket lovande talang. Hon
har framträtt både i hemlandet och
på kontinenten i krävande solopar
-tier i en rad pianokonserter.
Erikson, Gustaf E. M. (1872—1947),
åländsk skeppsredare, sjöfartsråd
1931. Ägde på 1930-talet »världens
största segelfartygsflotta» (ett
30-tal fartyg om tillsammans över
75 000 ton), vilken emellertid till stor
del skingrades under andra
världskriget.
Erikson, Sven (1801—66),
industriid-kare, en av den svenska
textilindustrins skapare. Anläde 1834—35 vid
Rydboholm (Älvsborgs län) Sveriges
första mekaniska bomullsväven.
Eriksson, Axel (f. 24/7 1888), arkitekt,
tekn. dr, byggnadsmaterialexpert;
uppfinnare av ånghärdad gasbetong.
Eriksson, Bernhard (1878—1952),
socialdemokratisk politiker. Var först
sjö- sedan socialminister i den
socialdemokratiska ministären 1920,
talman i A. k. 1928—32 och
landshövding i Kopparbergs län 1932—44.
Eriksson, Christian (1858—1935),
skulptör, en av ledarna för
Konstnärsförbundet. Bland arbeten: den
gracila träskulpturen Dansa på tå
(1903), de dekorativa
fasadrelieferna på Dramatiska teatern (1907),
Bågspännaren, Kornhamnstorg (1917),
och Engelbrektsmonumentet,
Stadshuset (1932), Stockholm, båda i en
kärvare mera sluten stil, samt
porträttbyster, 3270, 3328.
Eriksson, Fritz (f. 19/11 1889),
affärsman och konstsamlare. E. har
gjort en betydande organisatorisk
insats inom svenskt konstliv, bl. a.
som ordförande i Färg och form
från 1934 och som verkställande
chef i Riksförbundet för bildande
konst. Ägare till en av de
förnämsta samlingarna av modernt svenskt
måleri.
Eriksson, Gunnar (f. 3/1 1921),
skidlöpare, verkstadsarbetare, Mora, en
av Sveriges mest mångsidiga
skidlöpare, olympisk guldmedaljör i
stafett och bronsmedaljör på 18 km
1948. Vann 5 mil i VM 1950 och i
Lahtis 1951.
Eriksson, Henry (f. 23/1 1920),
brandförman i Gävle, en av världens
främsta medeldistanslöpare (bästa
tid på 1 500 m 3.44,4), segrare på
1 500 m i OS 1948 och i SM s. å.
Eriksson har deltagit i Gefle IF:s
stafettlag, som satt världsrekord på
4 X 1 500 m och 4X1 engelsk mil,
1206.
Eriksson, Herman (1892—1949),
ämbetsman, politiker, generaldirektör
i Kommerskollegium (1936—1944),
konsultativt statsråd (1938—39), chef
för folkhushållningsdepartementet
1939—41 cch för
handelsdepartementet 1941—44. Var 1944—45
verkställande direktör i ab. Vin- och
Spritcentralen, svensk minister i
Washington.
Eriksson, Jacob (1848—1931), botanist,
professor vid Lantbruksakademien.
Utförde grundläggande forskningar
rörande bekämpandet av
skade-svampar på kulturväxterna, särskilt
sädesslagen.
Eriksson, Josef (f. 8/12 1872), svensk
kompositör, främst känd för sina
utsökta romanser. Har även skrivit
större verk (t. ex. sviten Bukolika
för stråkorkester), sonater,
violinstycken m. m.
Eriksson, Karl (f. 10/9 1892),
veterinär, professor i avelsbiologi och
husd j urshygien vid
Veterinärhögskolan (1932), dess rektor 1948. Har
bl. a. nedlagt ett framgångsrikt
arbete för husdjurens hygien,
utfodring och vård.
Eriksson, Nils Einar (f. 10/7 1899),
arkitekt; sedan 1932 verksam i
Göteborg, där han bl. a. utfört
Konserthuset (1935), ett av den moderna
svenska arkitekturens huvudverk,
Thulehuset (1937) och Mässhallen
(1939). E. har vidare utfört
affärs-och bostadshus i Stockholm och
bostadshus i Malmö (Ribershus,
1938).
Erikstad, församling i Bolstads
kommun i s.ö. Dalsland, Älvsborgs län,
707 inv. 1954.
Erik Ärsäll, svensk sagokonung,
omnämnd under striderna mellan
kristendom cch hedendcm.
E’rin, keltiskt namn på Irland.
Erina’ceus, igelkottssläktet, se
Igelkottar.
Eringsboda, församling i Tvings
kommun i Blekinge län, 1 543 inv. 1954.
Erin’na, grekisk skaldinna (ca 600 f.
Kr.), samtida och väninna till
Sapfo, säges ha dött vid nitton års
ålder.
Erin’yema, hämndgudinnor i den
grekiska mytologin, vilka förfölja och
straffa brottslingar. Dyrkades under
namnet eumeni’der (de välsinnade).
Motsvaras i romersk mytologi av
furierna, 1430.
Erioph’orum [-fo-], släkte av familjen
halvgräs, med blommor i ensamma
eller flocklikt ordnade ax. Allmänt
förekommande E. angustifoli’um,
ängsull, se d. o.
Er’is, i den grekiska mytologin
tvedräktens gudinna, kastade på Peleus’
och Thetis’ bröllop in ett guldäpple
med påskriften »till den skönaste»,
varvid en strid uppstod mellan
Hera, Athena och Afrodite, som blev
upphovet till trojanska kriget. —
Erisäpple, tvistefrö.
Erith [i’arib], stad i Kent vid Thames,
s.ö. England, 45 950 inv. 1954.
Gevärsfaktori. Segelsportcentrum och
semesterort.
Eritre’a, Erythrea, förutvarande
italiensk koloni i n.ö. Afrika, vid Röda
havet. 124 000 km2, ca 1 milj. inv.
1952. Huvudstad Asmara. Intogs av
britterna 1941. Sedan 1952
självständigt i personalunion med
Etiopien, 24, 24 K, 866, 1816.
Eriu’gena (Erig’ena), Johannes Scotus
(omkring 810—77), medeltidsfilosof.
E. anser i nyplatonsk anda att Gud,
»den själv oskapade men skapande
naturen», är alla tings såväl grund
som slutmål. Hans huvudverk är Om
naturens indelning.
Eriva’n, huvudstad i Armeniska SSR,
Sovjetunionen, n. om berget Ararat,
1 042 m ö. h. Undervisningscentrum
med universitet och högskolor,
många moskéer och kyrkor. 200 000
inv. 1939, — 3156.
Erixon, Sigurd (f. 26/3 1888), etnolog,
sedan 1934 professor i nordisk och
jämförande folklivsforskning vid
Nordiska museet och i nordisk
etnologi vid Stockholms högskola. E.
har utfört ett banbrytande arbete
inom svensk folklig
byggnadskulturforskning samt svensk folkkonst
och allmogeinredningar. Bland hans
arbeten märkas Möbler och
heminredning i svenska bygder (1921—
35) och Svenska kulturbilder
(tillsammans med S. Wallin 1929—32,
1934—38), 541, 867.
Erixon, Sven (f. 23/11 1899),
konstnär, professor vid Konsthögskolan
1943, tillhör gruppen Färg och form.
Skildrade i sina första målningar
Stockholms förstadsområden i en av
naivismen påverkad stil. Sin största
insats har E. gjort som
monumentalmålare, bl. a. oljemålningen Nils
Holgersson i Olofslunds folkskola i
Stockholm (1934—35), kartonger till
ett flertal gobelänger,
freskout-smyckningen av Heliga korsets
kapell på Skogskyrkogården i
Stockholm (1937—40) samt i
kommunalhuset i Huddinge (1949). E:s konst
utmärkes av livlig berättarlust och
utpräglat koloristiskt temperament,
3329 B, 3330, 3457.
Erken, sjö i n.ö. Uppland, n.v. om
Norrtälje, 11 m ö. Ä., 26 km2,
avflyter till Norrtäljeviken. Förr känd
för sitt kräftfiske. Uppsala
universitets limnologiska station ligger
vid E.
1. Erkko, Juhani Henrik (1849—1906),
finsk författare. I sina dikter
(Kup-lia, Pinlän tullen m. fl.) framstår
han som en av de finaste lyriska
skildrarna av det finska
landskapets skönhet.
2. Erkko, Eero (1860—1927), bror till
J. H. E., finsk tidningsman och
politiker. E. var en av grundarna för
det ungfinska partiet,
huvudredaktör för Helsingin Sanomat, flera
gånger minister.
3. Erkko, Eljas (f. 1895), son till
Eero E., finsk tidningsman och
politiker. Chefredaktör för Helsingin
Sanomat sedan 1927.
Utrikesminister 1938—39, under vinterkriget
finsk minister i Stockholm.
Erlander, Tage (f. 13/6 1901),
politiker, ämbetsman. Blev
statssekreterare i socialdepartementet 1938 och
1944 konsultativt statsråd i den
dåvarande samlingsregeringen samt
blev i juli 1945 ecklesiastikminister
i den socialdemokratiska regeringen
samt efter P. A. Hanssons bortgång
1946 statsminister samtidigt som han
valdes till ordförande i den
social
4162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
