Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK IV AV LANCASTER
HENRIKSON, ANDERS
land 1216, son till Johan utan land.
Regerade under beroende av olika
gunstlingar och sökte återställa
ätten Plantagenets välde i Frankrike.
Hans dyrbara utrikespolitik jämte
stora skattetributer till påven ledde
till att stormännen 1258 under
Simon av Montforts ledning berövade
H. all makt. Även efter sonen
Edvards seger över Montfort 1265
saknade H. verkligt inflytande.
Henrik IV av Lancaster (1367—1413),
konung av England 1399. Tvang
Rikard II att abdikera och erkändes
som konung av parlamentet men
hade att kämpa med svårartade
uppror. H. sökte stöd av prästerskapet
och stod under dettas inflytande.
Utrikespolitiskt stödde han det
or-léanska partiet i Frankrike.
Henrik V (1387—1422), konung av
England 1413, son till Henrik IV.
H. enade stormännens antagonism
och ingrep i Frankrikes inre
stridigheter i förbund med Burgund,
vann en stor seger vid Azincourt
1415. Äktade den franska prinsessan
Katarina 1420.
Henrik VI (1421—71), konung av
England och Frankrike 1422, son till
Henrik V. Hans omyndighetstid och
följande regering kännetecknades
av rivaliserande stormannasläkters
kamp och en ständig minskning av
det engelska väldet i Frankrike, där
Calais förblev den enda engelska
besittningen. Sedan H. blivit
sinnessjuk 1453, fråntogs honom efter ett
par år all makt av Rikard av York
och »Rosornas krig» utbröt.
Henrik VII Tudor (1457—1509),
konung av England 1485, landsteg i
Wales och besegrade Rikard III vid
Bosworth 1485. H. var en duglig
regent, sträng men försiktig och
förde en fredlig utrikespolitik. H.
förstod att göra sig oberoende av
parlamentet, varigenom han lade
grunden till de följande
Tudor-re-genternas välde, 3280.
Henrik VIII (1491—1547), konung av
England 1509, son till Henrik VII.
H. var en skrupelfri
renässansfurste, inte minst känd för sina sex
gemåler, Katarina av Aragonien, Anna
Boleyn, Jane Seymour, Anna av
Kleve, Katarina Howard och
Katarina Parr, 1602 B, av vilka den
andra och femte i ordningen
avrättades. Med all sin
oberäknelighet var H. dock en kraftfull och
duglig regent. Landets välstånd steg,
och en stark sjömakt skapades.
Schismen med påven ledde till en
engelsk nationalkyrka och en
klosterreduktion, som tillförde kronan
stora rikedomar, 1602 B, 3281.
Henrik I (1008—60), konung av
Frankrike 1031, son till Robert den
helige. H. arbetade för kronans ökade
makt men avstod hertigdömet
Burgund till brodern Robert, stamfadern
för den äldre burgundiska
hertiglinjen.
Henrik II (1519—59), konung av
Frankrike 1547, förmäld med
Katarina av Medici. H. hävdade kraftigt
konungamakten men stod själv
under starkt inflytande från sin
älskarinna Diana av Poitiers,
konne-tabeln Montmorency och släkten
Guise, vilket ledde till förföljelser
mot de franska protestanterna. H.
understödde däremot de tyska och
förvärvade 1550 Metz, Toul och
Ver-dun. 1559 erhöll han även Calais
och närmade sig Spanien. Sårades
till döds i en tornering s. å.
Henrik III (1551—89), konung av
Frankrike 1574, son till Henrik II,
konung av Polen 1573 men flydde
och blev fransk konung. Veklig och
degenererad sökte H. förgäves
hävda sig mot såväl katoliker som
hugenotter och måste till sist under
De tre Henrikarnas krig sluta sig
till hugenotternas ledare Henrik av
Navarra. Han mördades 1589 av en
fanatisk munk, Jacques Clement. H.
var den siste av ätten Valois, 1659.
Henrik IV av Bourbon (1553—1610),
konung av Frankrike 1589, konung
av Navarra 1572 och hugenotternas
ledare. H:s förmälning s. å. med
Margareta av Valois ledde till
Bar-tolomeinatten. 1584 blev H. arvinge
till den franska tronen, utestängdes
såsom kättare, men grep till vapen
och segrade bl. a. vid Ivry 1590.
Övergick till katolicismen 1593 (se
Paris är värt en mässa) och
erkändes som konung. Hugenotterna
er-höllo en tryggad ställning genom
ediktet i Nantes. S. å. slöts fred
med Spanien. H. lyckades upprätta
kungamaktens anseende och
finanser och strävade utrikespolitiskt att
bryta huset Habsburgs övermakt i
Europa, men mördades 1610 av den
katolske fanatikern Ravaillac, 1148,
1600 B, 1659.
Henrik I Fågelfängaren (omkr. 876—
936), konung av Tyska riket 919,
son till hertig Otto av Sachsen.
Utvidgade riket i strid med
grannfolken och vann bl. a. stort inflytande
i Danmark. Han frigjorde
konungamakten gentemot kyrkan och
ordnade den inre förvaltningen.
Henrik II den helige (973—1024),
konung av Tyska riket 1002,
tysk-romersk kejsare 1014, hävdade lugnt
och målmedvetet konungamakten
såväl utåt som inåt. H. gynnade den
kluniacensiska reformrörelsen inom
kyrkan och begagnade sig av
prästerskapets stöd gentemot de
världsliga stormännen. Helgonförklarades
1146.
Henrik III (1017—56), konung av
Tyska riket 1039, tysk-romersk
kejsare 1046, son till Konrad II. H.
bör-H. gjorde Böhmen, Polen och
Ungern till vasallriken, stödde sig på
kyrkan, hävdade sin makt över
kyr-kolänen och befordrade den
kluniacensiska rörelsen. Under 1050-talet
tvangs H. kämpa med stora uppror
bland vasallerna och avled, då han
stod mitt i kampen.
Henrik IV (1050—1106), konung av
Tyska riket 1056, tysk-romersk
kejsare 1084, son till Henrik III. H.
började, sedan han blivit myndig,
kampen mot de decentraliserande
stormakterna och kuvade ett stort
uppror i Sachsen 1075. Aret därpå
bannlystes han av påven Gregorius VII
med anledning av investiturtvisten
och nya uppror utbröto. H. företog
då den bekanta botgörarfärden till
Canossa 1077 och återvann
efterhand sin position, men denna
krossades, då hans egna söner ställde
sig i spetsen för upprorspartiet och
1105 tvang honom att abdikera, 2017,
3555.
Henrik V (1081—1125), konung av
Tyska riket 1106, tysk-romersk
kejsare 1111, son till Henrik IV, varvid
faderns död ledare för det
påvevänliga partiet, men en uppgörelse med
kyrkan försvårades på grund av
H:s nya uppgift att hävda den
världsliga myndigheten. Krig och
uppror hindrade även en
överenskommelse i investiturstriden. 1123
nåddes dock till slut en sådan i
kompromissens tecken genom
kon-kordatet i Worms.
Henrik VI (1165—97), konung av Tyska
riket 1189, tysk-romersk kejsare
1191, son till Fredrik I Barbarossa,
erhöll genom äktenskap med Con-
stanza av Sicilien detta rike. H.
strävade efter att göra kronan ärftlig
inom den hohenstaufiska ätten och
planerade att underlägga sig det
bysantinska riket, men hans avsikter
omintetgjordes genom hans snara
död.
Henrik VII (1211—42), konung av
Tyska riket 1220, son till kejsar
Fredrik och Constantia av Sicilien,
kröntes 1212 till konung av
Sicilien, utnämndes 1216 till regent i
Burgund och valdes till tysk
konung 1220. En brytning med fadern
uppstod 1231, och H. stöddes av en tysk
opinionsströmning, som krävde den
kejserliga regeringens förläggande
till Tyskland. H. måste emellertid
underkasta sig 1235 och hölls
fängslad till sin död.
Henrik VII av Luxemburg (1269—
1313), konung av Tyskland 1308,
tysk-romersk kejsare 1312. Skaffade
sin ätt Böhmens krona och sökte
återupptaga de tyska kejsarnas
italienska politik. Han tågade 1310 till
Italien och kröntes till kejsare.
Henrik II (1333—79), konung av
Kas-tilien, greve av Trastarna’ra, gjorde
uppror mot Peter den grymme och
erövrade 1365—66 med fransk hjälp
hela Kastilien. Efter slaget vid
Mon-tiel 1369 och mordet på Peter blev
han konung.
Henrik den stolte (1108—39)
arvhertig av Bayern, äktade en dotter till
kejsar Lothar och utnämndes av
denne till hertig av Sachsen. H.
berövades av Konrad III sina
hertig-dömen, vilket föranledde
långvariga strider mellan welfer och
ho-henstaufer.
Henrik Lejonet (1129—95), hertig av
Sachsen 1142 och av Bayern 1154,
son till Henrik den stolte. H.
koloniserade de vendiska kustländerna
och slöt bl. a. det första svenska
handelsfördraget med Knut
Eriksson i syfte att göra Lübeck till en
betydande handelsstad. Efter
brytning med kejsar Fredrik I
förlorade H. flera av sina län.
Henrik den svarte (d. 1288), greve av
Schwerin, tog 1223 Valdemar Sejr
och hans son tillfånga och lösgav
dem först 1226, sedan han besegrat
en dansk här, mot hårda villkor.
Henrik Fredrik Ludvig (1726—1802),
prins av Preussen, bror till Fredrik
II, skicklig fältherre och diplomat,
deltog med framgång i bl. a.
Sjuåriga kriget.
Henrik Albert Vilhelm (1862—1929),
prins av Preussen, bror till Vilhelm
II, sjömilitär, 1914—18 chef för den
tyska östersjöflottan.
Henrik (d. 1112), portugisisk furste,
ursprungligen greve av Burgund,
stamfader till det äldsta
portugisiska konungahuset.
Henrik Sjöfararen (1334—1460), prins
av Portugal. H. utsände nästan varje
år sjöexpeditioner längs Afrikas
västkust, vilken utforskades ned till
Guineabukten. H. blev härigenom
en pionjär ifråga om upptäckandet
av sjövägen till Indien, 1604 B.
Henriksdal, industri- och
stationssamhälle i Nacka, s.ö. om Stockholm,
2 042 inv. 1951.
Henrikson, Alf (f. 9/7 1905),
författare, journalist. Flitig verskåsör i
Dagens Nyheter. Har utgivit
diktsamlingar, översättningar av
kinesisk poesi, radiopjäser och annan
dramatik. Signatur Henrik.
Henrikson, Anders (f. 13/6 1896),
skådespelare och filmregissör. Verksam
vid Dramatiska teatern 1921—35 och
från 1949. Har i roller på scen och
i film visat prov på enastående
psykologisk karakteriseringsförmåga.
27—507033 VIII
4313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
