Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hertz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTZ
HESSEN-KASSEL
Hertz, enhet för frekvens, antalet
svängningar per sekund (förkortat
Hz), uppkallad efter Heinrich H.
1. Hertz, Heinrich (1857—94), tysk
fysiker, professor i Karlsruhe 1885,
i Bonn 1889. H. är berömd för sina
experimentella undersökningar av
elektriska vågor, vilkas existens
förutsagts av C. Maxwell. Dessa
vågor kallades på sin tid hertzska,
numera hellre ultrakorta, dämpade
radiovågor, 1261, 2781.
2. Hertz, Gustav (f. 1887), brorson
till Heinrich H., tysk fysiker,
professor vid Tekniska högskolan i
Berlin. Jämte Franck
nobelpristagare i fysik 1925 för forskningar
rörande gasatomernas jonisering och
ljusemission.
Herz, Henriette (1764—1847), tysk
so-cietetsdam vars litterära salong var
en samlingsplats för romantikerna.
Hertz, Henrik (1797—1870), dansk
författare. Skrev mycket populära
teaterpjäser i borgerligt liberal anda,
Amcrs Genistreger (1830),
Spare-kassen (1836) m. fl., 674.
Hertzberg, Brita (f. 19/10 1901),
operasångerska, 1924—54 anställd vid
Kungl. teatern, där hon haft ett
synnerligen stort rollregister och är
känd som en stor artist med en
ovanligt mjuk och vacker stämma.
Särskilt framstående har hon varit
i Wagner-roller (Isolde, Sieglinde
o. a.). Gift 1932 med operasångaren
E. Beyron. Hovsångerska 1940.
Hertzman-Ericson, Gurli (1879—1954),
författarinna, föreläsare, journalist.
Har bl. a. utgivit romanerna Huset
med vindskuporna (1923), Viktor
Kant, chaufför (1938) och
barndomsskildringen Fönstret mot allén
(1947).
Hertzog, James (1866—1942),
sydafrikansk politiker, en av ledarna i
boerkriget. Gjorde sig känd såsom
engelskfientlig politiker. Var två
gånger regeringschef.
Hertzska vågor, annan benämning för
korta, dämpade radiovågor efter den
tyske fysikern Heinrich Hertz.
Hertzsprung, Ejnar (f. 1873),
dansktysk astronom, professor i Leiden
1920—44; banbrytande forskare inom
stellarastronomien. H. påvisade, att
de gula och röda stjärnorna kunna
uppdelas i två distinkta grupper,
»jättar» och »dvärgar», en upptäckt
av största betydelse för vår
förståelse av världsalltets uppbyggnad.
Heru’ler, nordiskt folkvandringsfolk,
härstammande från Sydsverige eller
Danmark. En herulisk stam bodde
in på 500-talet i v. Danmark,
måhända undanträngd dit av de
uppsvenska danerna, en annan deltog i
goternas vandringar, kuvades som
de av hunnerna och bildade därpå
ett rike vid övre Theiss. De
utgjorde en stor del av Odovakars
legotrupper år 476, då han störtade
Västrom. Deras ungerska rike
förintades omkring år 500 av
longobar-derna, varpå en del av folket
återvände till Norden, 408, 1090.
Her’vararsagan, isländsk fornaldarsaga
från 1200-talet med intressanta
upplysningar om Sverige.
Hervé [ärve’], Florimond (1825—92),
fransk kompositör, införde den
burleska operetten. Mest känd är Lilla
helgonet (1883).
Herwegh, Georg (1817—75), tysk skald.
Hans dikter äro inspirerade av
politisk radikalism och utmärkas av ett
hetsigt patos, som gjorde stark
verkan på samtiden.
Herveyöarna [ha’vi- eller ha’vi-],
Cooköarna, ögrupp i Oceanien, s.v.
om Sällskapsöarna.
Hervieu [ärvjö’], Paul (1857—1915),
fransk romanförfattare och
dramatiker, ironisk och pessimistisk
sedeskildrare och moralist i säker och
stram stil. Skrev bl. a.
brevromanen Självporträtt (1893, sv. öv. 1902)
och dramat La course du flambeau
(1901).
Herzegowi’na, tysk namnform för
Hercegovina, 1887.
Herzen, Aleksander (1812—70), rysk
författare och revolutionär.
Pseudonym Iskander. Levde länge
landsflyktig i London, där han bl. a.
utgav den radikala tidskriften
Kolokol (Klockan), som fick stor
betydelse för den intellektuella
revolutionära rörelsen i Ryssland.
Herzl, Theodor (1860—1904),
ungerskjudisk publicist, sionismens
grundare. Propagerade i Der Judenstaat
(1896) och romanen Altneuland
(1902) för upprättandet av en fri
stat dit de icke assimilerade judarna
kunde utvandra. Bildade en
sionistisk världsorganisation med årliga
konferenser (den första i Basel
1897).
Hese’kiel, en av Israels större
profeter, av prästsläkt bortförd till
Babylon 597 f. Kr. Var under 20 år
sina landsmäns själasörjare och blev
med sitt framhållande av individens
ansvar och med sitt starka
betonande av kultens vikt av största
betydelse för den kommande
utvecklingen i Israel.
Hesi’odos (omkring 700 f. Kr.),
grekisk skald, lärodiktens fader. Av
hans på hexameter skrivna arbeten
ger Verk och dagar goda råd i
praktiska angelägenheter och lägger fram
en jordbundet solid bondevisdom,
under det att hans Theogoni
sammanfattar tidens mytologiska
föreställningar. Båda ha översatts av E.
HeUquist (1923, 1924), 1437.
Hesite’ra (lat. haesita’re), tveka.
Hesperi’der (grek., de västliga) voro i
den grekiska mytologin vaktarinnor
över de gyllne äpplen, som en gång
moder jorden (Gaia) skänkte Zeus
vid förmälningen. H. voro döttrar
av Atlas och Hesperis. Herkules’
elfte storverk var att röva tre av
deras äpplen.
Hespe’rien, grek., västerlandet:
grekernas benämning på Italien, romarnas
namn på Spanien. — I bildlig
bemärkelse: ett drömt idealland.
Hes’peros, grek., aftonstjärnan, enligt
den grekiska mytologin en yngling,
som på berget Atlas rycktes bort av
en stormvind.
Hess, tonen h, sänkt ett halvt
tonsteg. H. är identisk med tonen B.
Hess, Myra [maira] (f. 1890), engelsk
pianist, tog under andra
världskriget initiativ till National Gallery
Concerts i London. Har företagit
många konsertresor, även till
Sverige (1. ggn 1936).
Hess, Rudolf (f. 1894), tysk nazistisk
politiker. Deltog i Münchenkuppen
1923 och satt fången med Hitler på
Landsberg. Dennes privatsekreterare
och från 1933 hans ställföreträdare.
Väckte 10 maj 1941 sensation genom
att flyga till England, där han
arresterades. Avsikten med färden ej
klarlagd (möjligen att skapa
separatfred före tyska angreppet på
Ryssland). Dömd som
krigsförbrytare till livstids fängelse 1946.
Hess, Victor (f. 1883), österrikisk
fysiker, professor i Innsbruck.
Nobelpristagare i fysik 1936 för
upptäckten (1912) av och sina forskningar
rörande den kosmiska strålningen,
3291.
Hesse, Hermann (f. 1877), tysk
författare, sedan 1920 schweizisk
medborgare, nobelpristagare 1946.
Kam
pen mellan instinkt och ande har
H. skildrat från sin egen högst
individualistiska ståndpunkt, med
starka inslag av indisk mystik och
psykoanalys. Bland hans romaner må
nämnas Peter Camenzind (1904, sv.
ö. 1905), Demian (1919, sv. ö. 1925),
Stäppvargen (1927, sv. ö. 1932),
Siddartha (1922, sv. ö. 1946),
Nar-ziss und Goldmund (1930),
Glas-pärlespelet (1943, sv. ö. 1952). Till
svenska har vidare översatts ett
urval lyrik (1946) och
novellsamlingen Drömfärder (1945, sv. ö. 1948),
1607 B, 3570.
Hesselbom, Otto (1848—1913), målare,
skildrade med utgångspunkt i
nittio-talsromantiken i en dekorativ
förenklad stil det värmländska och
dalsländska landskapet. Hans mest
kända verk är Vårt land (1902,
Nationalmuseum).
Hesselgren, Kerstin (f. 4/1 1872),
socialpolitiker, yrkesinspektris 1912—
34, ledamot av F. K. 1921—34
(frisinnad vilde) och av A. K. 1937—44
(folkpartiet). Har anlitats såsom
sakkunnig i socialt utredningsarbete i
Sverige samt i internationella
ar-betskonferenser. H. var 1933—35 och
1937—38 svensk delegat i
Nationernas förbund och intar en bemärkt
plats i den svenska fredsrörelsen,
2106.
Hesselius, Gustav (1682—1755), målare,
utvandrade till Amerika 1712, där
han blev en av landets första
betydelsefulla historie- och
porträttmålare, 82.
1. Hesselman, Henrik (1874—1943),
botanist, professor 1912 och chef för
Statens skogsförsöksanstalt 1925—39.
2. Hesselman, Bengt (1875—1952), bror
till Henrik H., filolog, professor i
nordiska språk vid Göteborgs
högskola 1914, vid Uppsala universitet
1919, ledamot av Svenska
akademien. H. har särskilt sysslat med
svensk språkhistoria, dialektologi
och (på senare år) etymologi.
3. Hesselman, K. Jonas E. (f. 9/4 1877),
bror till Bengt H., motortekniker,
en av banbrytarna på
dieselmotorernas område. H. utvecklade
praktiska metoder för den s. k.
direkt-insprutningen, varigenom
motorernas användbarhet för traktiva
ändamål väsentligt ökades. Även
uppfinnare till H:s lågtrycksmotor
(som numera försvunnit ur bruk).
H. utgav memoarverket Teknik och
tanke (1948), 1299.
Hessen, tidigast landet kring Werra
och Fulda, bebott av hessare, de
inom sitt ursprungliga område
kvar-stannande frankiska chatterna. Blev
1265 ett lantgrevskap, som 1567
delades mellan Filip den ädelmodiges
fyra söner i H.-Kassel, H.-Darmstadt,
H.-Marburg och H.-Rheinfels. De
båda sistnämnda förenades senare
med de båda första 1604 respektive
1583. — H. är sedan 1945 en delstat
i Västtyskland, bildad av
Hessen-Darmstadt och Hessen-Nassau.
4 064 000 inv. 1946. Huvudstad
Wies-baden.
Hessen-Darmstadt, 1806—1918
storher-tigdöme, omfattande en slättbygd
vid Rhen och Main samt en skogig
bergstrakt n. om Frankfurt i
Hes-siska berglandet. Huvudstad
Darm-stadt, andra städer Mainz, Offenbach
och Giessen. H. var 1918—33
republik. Jfr Hessen.
Hessen-Kassel, före 1866 tyskt
kurfur-stendöme, omfattande huvuddelen
av Hessens n. bergstrakter. Tillhörde
1730—51 Fredrik I av Sverige. Hans
brorson Fredrik II utarrenderade sin
armé till England för 57 milj. kr.
att användas i nordamerikanska
fri
43*7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
