Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Svanödlor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANÖDLOR
SVAVELBLOMMA
1500-talet anlagda bruket nedlades
1920. Huvudbyggnad från 1764. S.
som tillhört ätterna Brahe, De la
Gardie och Posse, äges nu av ASEA.
Svanödlor, Sauroptery’gia,
kräldjurs-ordning från triastiden, voro
vattendjur med ovanligt lång hals.
Den nordamerikanska
Elasmosa’u-rus, 13 m lång, hade 76 halskotor,
det största antal, som observerats
hos något ryggradsdjur. En
europeisk form var Plesiosa’urus, vilken
anträffats i Schwaben. S. dogo ut
under krittiden.
Svap’pavaara [-vara], malmfält
(koppar och järn) i n. Lappland, ö.s.ö.
om Kiruna, upptäcktes på 1600-talet,
kopparmalm bröts 1655—1780-talet,
järnmalm i början av 1800-talet,
2135 K.
Swaraj (sanskr. swa, egen, och raj,
styrelse), den indiska
oavhängig-hetsrörelsens lösen.
Svarande, den mot vilken rättegång
föres i tvistemål, jfr Kärande.
Svaromål, svarandens genmäle mot
kärandens yrkanden.
Svarta döden, detsamma som
digerdöden.
Svarta handen, hemlig serbisk
terroristorganisation, stod bl. a. bakom
morden på konung Alexander och
drottning Draga 1903 samt
ärkehertig Frans Ferdinand och hans
gemål i Sarajevo 1914.
Svarta havet, lat. Po’ntus Euxi’nus,
»det gästvänliga havet», inhav
mellan Mindre Asien och s.ö. Europa,
genom Bosporen, Marmarasjön och
Dardanellerna i förbindelse med
Medelhavet. 460 000 km2, största
djup 2 244 m, 880 K, 3306.
Svarta jorden. 1. Benämning på det
svarta kulturlagret i det gamla
Bir-ka, inom arkeologin numera
betecknande andra liknande
kulturlager. — 2. Djup, kalk- och
näringsrik löss jordart i den
tempererade klimatzonens stäppområden,
t. ex. i s. Sovjetunionen och det
nordamerikanska prärieområdet, 3158.
Svarta veckan, vanlig benämning på
veckan 23—31 juli 1914, då
uppladdningen för första världskriget
kulminerade.
Svartbröder, se Dominikanorden.
Svartbäcken, stadsdel i Uppsala, ö.
om Fyrisån.
Svarteborg, kommun i Göteborgs och
Bohus län, 2 824 inv. 1954. I S.
ligga Dingle lantmannaskola och
lant-hushållsskola. Mindre flygfält.
Bildad 1952 genom sammanslagning av
Bärfendal och Svarteborg.
Svarte prinsen, se Edward av Wales.
Svartfot, öknamn på strejkbrytare.
Svartfötter, indianstam i
Nordamerika, den västligaste
algonkinstam-men. Efter att ha drivits västerut,
utvecklades S. till typiska
prärie-indianer. Ca 4 000 bo i våra dagar
i reservat i Montana och Alberta.
Svart granit, inom stenindustrien
benämning på mörka diorit-,
hyperit-och diabasbergarter.
Svarthavre har högre skalhalt och
lägre kvalitet än vithavre. Den
motstår försommartorka bättre än
vithavre.
Svart häst (eng. dark horse),
plötsligt framträdande, tidigare relativt
okänd valkandidat, som slår ut de
dessförinnan populäraste
kandidaterna.
Svarthätta, svarthuvad sångare,
Syl’-via atricapilTa, familjen sångare,
längd 155 mm, ovan grå, under
vitgrå, huvud ovan svart. Lundar,
skogar, trädgårdar
Skåne—Lappland. Kanske den skickligaste
sångaren, 1272, färgpl. vid art. Fåglar.
Svartisen, Norges näst största glaciär,
belägen strax s. om polcirkeln i
Nordland, 733 km2. Upp till 1599
m hög. Av de många
glaciärtung-orna når Engabreen nästan ned till
havsytan, 3352 K.
Svartkonst, svart (dvs. skadegörande)
magi. — Även benämning på en
grafisk teknik, vanligen kallad
mezzotint.
Svartkrut, sprängämne som särskilt
användes i stubin, tändrör o. dyl.
Jfr Krut, 3203.
Svartkråka, Cor’vus coro’ne, helsvart
kråkfågel i mellersta och västra
Europa.
Svart lista, konfidentiell förteckning
över misshagliga personer eller
företag, i syfte att varna för dessa.
Dylika S. ha tidigare använts
(särskilt av arbetsgivare) i konflikter
på arbetsmarknaden.
Svartmalm, magnetisk järnmalm,
magnetit, 2245.
Svartmes, Pa’rus a’ter, längd 155 mm,
vår minsta mes, med svart huvud,
vita kinder och nacke, för övrigt
askgrå. Lever av insekter och
granfrö. Häckar i trädhål och
jordvallar. Tämligen allmän i
barrskogar Skåne—Luleå.
Svartpeppar, se Peppar.
Svartrost, Puccin’ia gra’minis, en
ska-desvamp, 3304.
Svartrot, Scorzone’ra hispa’nica,
korgväxt, som odlas för sin ätliga rot,
stundom oriktigt kallad sockerrot.
Svartrå, församling i Vessigebro
kommun i Hallands län, 334 inv. 1954.
Svartråtta, Ep’imys (Mus) rat’tus,
längd 35 cm, varav svans 19 cm,
ovan mörkt brunsvart, under något
ljusare gråsvart. Fanns förr över
hela landet men har utträngts av
den omkr. 1790 inflyttade
brunråttan. S. kvar lever på några ställen
i Halland och Hälsingland.
Svartsjö, gods i Färingsö kommun,
Stockholms län på Svartsjölandet,
tillhörde ursprungligen
Folkungaät-ten. Indrogs till kronan av Gustav
Vasa, som lät utföra betydande
tillbyggnader. Johan III gav slottet
renässansprägel genom den runda
förgården med dess tvåvåniga
log-gia. Slottet nedbrann 1687. Ett nytt
uppfördes 1735—39 efter ritningar
av C. Hårleman, vilket sedan 1891
innehåller tvångsarbetsanstalt för
män samt anstalt för svår
disciplinerade alkoholister, 2547.
Svartsjölandet, fordom Färingön, ö i
ö. Mälaren, Stockholms län, 82 km2,
ca 3 000 inv.
Svartskjortor, benämning på de i
svarta skjortor klädda
medlemmarna av en militärt organiserad
formation inom Italiens fascistiska
rörelse 1927—45.
Svartsnäppa, svartgrå snäppa,
To’ta-nus fus’cus, släktet snäppor, längd
30 cm, svartaktig med vit
över-gump och rödbruna ben. Häckar
på vissa lokaler i Lapplands skogar.
Svartsoppa, soppa kokt på silat
gås-eller svinblod, vilket vispas ner i
spadet av kokt gåskrås och
köttbuljong. Smaksättes med olika
kryddor och vin. Serveras rykande
het med bitar av gåskråset och
kokta katrinplommon och
äppelbi-tar som tilltugg. Ätes speciellt vid
Mårtenstid.
Svarttorp, församling i Lekeryds
kommun i n. Småland, Jönköpings län,
628 inv. 1954.
Svarttärna, Hydrochel’idon nig’ra,
liten, mörkfärgad tärna, förekommer
på Öland och Gotland.
Svartvik, industriort i Njurunda
kommun, s.ö. Medelpad, vid Ljungans
utlopp. 1 037 inv. 1951. Sågverk,
sulfit- och sulfitspritfabriker, 3835 K.
Swartz, David (1678—omkring 1740),
porträttmålare, elev till D. v. Krafft.
Har utfört ett antal värdiga, ofta
något stela porträtt av det
karolinska tidevarvets krigare och
statsmän, bl. a. den psykologiskt
märkliga bilden av Karl XII i
Alt-ranstädt 1706.
Swartz, Edvard (1826—97),
skådespelare, anställd vid Mindre teatern
1845—53, vid Kungliga teatern 1853
—81. Förnyade den svenska
skådespelarkonsten särskilt genom att
utföra Shakespeareroller (bl. a.
Hamlet 1853) med måttfullhet och
enkel mänsklighet, 3421 B.
Svartz, Nanna (f. 25/7 1890), läkare,
Sveriges första kvinnliga professor
i medicin 1937 vid Karolinska
institutet och 1940 överläkare vid
Karolinska sjukhusets medicinska
poliklinik. Sedan 1918 gift med
professor Nils Malmberg.
Svartå, brukssamhälle i Kvistbro
kommun, Örebro län, vid övre
Svartån. 493 inv. 1951. Järnbruk,
anlagt vid mitten av 1600-talet.
Valsverk, masugn, sågverk m. m., 2554 K.
Svartå, kommun i Örebro län. 6 446
inv. 1954. Bildad 1952 genom
sammanslagning av Kvistbro, Nysund
och Skagershult.
Svartån. 1. Närkes förnämsta
vattendrag, från Kilsbergen till
Hjälmaren förbi Örebro. 100 km lång,
flodområde 1 430 km2. — 2. Vattendrag
i Småland och Östergötland,
utfaller i Roxen. 160 km lång,
flodområde 3 440 km2. Rik på forsar och
och fall. — 3. Vattendrag i
Västmanland, utfaller i Mälaren vid
Västerås. 62 km lång, flodområde
730 km2, 2554 K.
Svartälven, flod i Västmanland och
Värmland, kallas i sitt nedre lopp
Letälven och nedom Skagern
Gull-spångsälven, 2554 K.
Svarv, maskin för svarvning och
gängning av metall-, sten- och
träföremål m. m. Verktyget i S-,
svarvstålet, utför härvid
matningsrörel-sen, medan arbetsstycket i
allmänhet utför huvudrörelsen, dvs.
skärrörelsen.
Svas’tika (sanskr., lyckobringare),
kors med lika långa och likformigt,
ofta rätvinkligt böjda armar. S.
har sedan förhistorisk tid hos många
folk haft ornamental användning
och använts som religiös symbol.
Vid 1800-talets slut upptogs S. i
Tyskland som nationalistisk symbol.
Jfr Hakkors.
Svavel, icke-metall. Kemiskt tecken S,
atomvikt 32,066, atomnummer 16,
kokpunkt 444,5°. S. förekommer i
naturen gediget i vulkaniska
trakter samt såsom sulfider
(svavelmetaller), av vilka många äro viktiga
malmer. Vidare förekommer S. i
vissa äggviteämnen och i form av
svaveldioxid och svavelväte i
vulkaniska gaser. Utvinnes ur det
gediget förekommande svavlet genom
smältning och saluföres i stänger
eller block. S. är ett gult, sprött
ämne utan lukt och smak.
Uppträder i två modifikationer:
Rom-biskt S., som är stabilt under 95,6°
C, och monoklint S., som är den
stabila formen mellan
omvandlings- och smältpunkten 119° C.
Vid upphettning sublimerar S. till
ett fint pulver, svavelblomma. S.
användes för framställning av
svavelsyra och kolsvavla, vid
tändstickstillverkning och vulkanisering
av kautschuk, samt till vissa
medicinska salvor, 3307 B.
Svavelammo’nium, detsamma som
am-moniumsulfid.
Svavelblomma, se Svavel.
4879
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
