Inledning. Allt sedan pastor Dzierzons konstruktion av en bibostad, där de enskilda bostäderna i lådform staplades över varandra, ha kupor eller bihus i olika typer och utförande konstruerats. Ramtyperna ha även varit många, dock har hög-normalramen efter tysken Rad. Dathe varit ganska allmän. Samma ram men liggande, under benämningen erlevsramen eller lågnormal användes dock före sekelskiftet och blev vid Sveriges allmänna biodlareförenings första möte utställningsåret 1897 i Stockholm, antagen som standardram med en bredd av 366 mm. Men redan 1898 var styrelsen för nämnda riksorganisation färdig med att utdöma lågnorma-len och i stället antaga Wieslanderramen i den nya styrelsekupan, som även var en trågkupa. Å denna högre ram skulle övervintringen bättre säkras menade man, emedan bina fingo mera foder över sig, vilket icke var förhållandet i den låga ramen, där de, sedan de ätit sig upp till överlisten, drogo sig till ramens ena ände och där svulto ihjäl sedan fodret där var förtärt, då temperaturen under vintern icke medgav att bina kunde förflytta sig till den andra foder-fyllda ändan av ramen. Nog fingo bina större foderförråd över sig på Wieslanderramar, men vinterrummet blev även större, varför även denna ram förklarades olämplig, och den nuvarande svearamen tillkom 1905 såsom en kompromiss mellan höga och låga ramar. En del av de moderna kup-typerna synas dock hava tillkommit mera med tanke på anskaffningskostnaderna än på binas välbefinnande. De bihustyper som i denna bok beskrivas utföras dels enkla, dels med utrymme för 2 eller flera samhällen. Äro de byggda för 2 samhällen kallas de tvillingkupor och för flera samhällen kaserner. Paviljonger äro bihus, som rymmer ett större antal samhällen. Dessa utrustas med lösa yngelrum, ofta i två våningar. En paviljong bör dock innehålla endast en våning