Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Den högtidliga inryckningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon handla, om något tillfälle dertill erbjöde sig, skulle
hon ock uppoffra sig för Marfa Strogoffs son.
Under tiden hade största delen af fångarna gått
förbi emiren, dervid hvar och en af den måst kasta sig
till marken med pannan i stoftet såsom tecken till sin
slafviskhet.
Alcide Jolivet och hans kamrat kunde icke bevittna
detta skådespel utan att erfara en liflig harm.
— Det är lumpet! Låtom oss gå! — sade Alcide
Jolivet.
— Nej, — svarade Harry Blount. — Vi måste se allt!
— Se allt... Ah! — utbrast plötsligt Alcide Jovilet,
fattande sin kamrat i armen.
— Hvad går åt er? — frågade denne honom.
— Se, Blount, det är hon!
— Hon?
— Vår reskamrats syster! Ensam och fången! Vi
måste rädda henne!
— Lugna er! — svarade Harry Blount kallt. — Vår
mellankomst till förmån för denna unga flicka skulle
kunna vara henne mera till skada än gagn.
Alcide Jolivet, hvilken stod i begrepp att rusa fram,
hejdade sig, och Nadia, som icke varseblifvit dem,
alldenstund hon var till hälften beslöjad af sitt hår,
passerade i sin tur förbi emiren utan att ådraga sig hans
uppmärksamhet.
Emellertid hade Marfa Strogoff kommit fram efter
Nadia, och då hon icke kastade sig nog fort ned i stoftet,
stötte soldaterna våldsamt till henne.
Marfa Strogoff föll.
Hennes son gjorde en förfärlig ansträngning att
slita sig lös, så att soldaterna, som bevakade honom,
knappt kunde hålla honom tillbaka.
Men den gamla Marfa reste sig, och man skulle
just släpa bort henne, då Ivan Ogareff lade sig emellan,
sägande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
