Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier - 688. Johan Gustaf Wiborgh (1839—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFIER. — JOHAN GUSTAF WIBORGH. 153
tagit en framstående del i utvecklingen af järnets tekniska
analys. Icke minst gäller detta i fråga om den så utom-
ordentligt viktiga bestämningen af järnets kolhalt. Berzelius
är här som pä mänga andra områden banbrytaren. Det för-
faringssätt han utstakat har sedermera utvecklats och modi-
fierats af Ullgren, Särnström m. fl. Det grundar sig på
profvets behandling med lämpliga saltlösningar — företrädes-
vis af kopparsalter. Dessa utlösa järnet och kvarlämna en
återstod af kol, som genom en på olika sätt anordnad för-
bränningsprocess öfverföres till kolsyra, hvars vikt efter
försiggången absorption slutligen bestämmes. Dessa metoder
kräfva emellertid invecklade och delvis rätt dyrbara appa-
rater, framför allt mycket känsliga vågar, hvarför de, huru
användbara de än äro på ett väl utrustadt undervisnings-
laboratorium, likväl mindre väl lämpa sig för enklare hytt-
laboratorier. WiBORGH föresatte sig att afhjälpa denna olägen-
het och löste uppgiften på det sätt, att han med bibehållande
af den Berzelianska metodens grunddrag utrönte den bildade
kolsyremängden genom uppmätning af dess volym i stället
för genom bestämning af dess vikt. Gången af Wiborghs
metod är således i korthet den, att järnprofvet behandlas
med en lösning af kopparsulfat, hvarefter den olösta åter-
stoden oxideras med en blandning af svafvelsyra och krom-
syra; den härvid utvecklade kolsyran öfverföres i en byrett,
där dess volym afläses. Härigenom är en väsentlig förenk-
ling i utförandet vunnen jämte en icke obetydlig besparing
af tid, hvartill kommer, att den nya metoden ställer mindre
långt drifna fordringar på analytikerns experimentella vana
och skicklighet utan att därför stå tillbaka för de äldre
i fråga om resultatens skärpa. Huru användbart det af
WiBORGH gifna uppslaget i själfva verket var, därom vittnar
måhända mer än något annat det stora antal efterföljare,
som på detta område inom kort trädde i hans fotspår och
bland hvilka här må erinras om Vogel, Lunge och March-
LEWSKi, Reinhardt, Hempel, andra att förtiga.
Af ännu större betydelse är dock Wiborghs ungefär sam-
tidigt utarbetade kolorimetriska svafvelprof. Man kan säga,
att en fullt tillfredsställande metod att bestämma järnets
svafvelhalt förut knappast existerade. Den noggrannaste af
de äldre metoderna var den ursprungligen från Fresenius
härrörande, sedermera af Johnston förbättrade s. k. brommeto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
