Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier - 688. Johan Gustaf Wiborgh (1839—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 VETENSKAPS-AKADEMIENS ÅKSBOK. 1904.
den, enligt hvilken profvet löstes i saltsyra och de härvid
utvecklade gaserna utsattes för inverkan af fri brom, så att
den bildade vätesvallan däraf syrsattes till svafvelsjTa.
Oaktadt denna metod var rätt omständlig och tog jämförelse-
vis lång tid i anspråk, lämnade den icke för ty i fråga om
noggrannhet åtskilligt öfrigt att önska. Sålunda kunde den,
isynnerhet när de undersökta profven innehöllo en något så
när betydande mängd kemiskt bundet kol, ge resultat, som
utvisade en svafvelhalt ända till 50 % lägre än den verkliga.
WiBORGHS svafvelprof består nu däri, att metallen fullstän-
digt löses i utspädd saltsyra eller svafvelsyra, hvarvid de
utvecklade gaserna få passera genom dubbla tyglappar in-
dränkta med en lösning af kadmiumacetat. Detta salt om-
sätter sig med vätesvaflan till gult svafvelkadmium, och då
en gifven yta under i öfrigt lika förhållanden alltid färgas
lika starkt af en viss mängd vätesvafla, så utgör den gula
färgens intensitet en måttstock för det undersökta järnets
svafvelhalt. Metoden är lika sinnrik till sin idé som enkel
till sitt utförande; äfven om den icke är absolut fri från
felkällor, har den dock i regel lämnat mycket tillfredsstäl-
lande resultat», i det att den oberoende af järnets kol- och
kiselhalter med noggrannhet angifvit såväl höga som låga
svafvelhalter.» (Järnkont. ann. 1886.) Också begagnas den
numera allmänt vid svenska hyttlaboratorier och har äfven i
utlandet vunnit stor spridning. ^
Det svårlösta problemet att på ett för praktiska ända-
mål fullt tillfredsställande sätt uppmäta de höga temperatur-
grader, som äro rådande vid ett flertal metallurgiska processer,
ägde för Wiborgh en stark dragningskraft. Hans första luft-
pyrometer, konstruerad 1888, hvilar på följande, dessförinnan
icke tillämpade princip: Om man inpressar en bestämd och
till sin storlek känd luftvolyra V^ af bekant temperatur t i
en annan likaledes känd luftvolym V, så erfordras härtill ett
visst tryck, som för det vid tillfället rådande barometerstån-
det representerar instrumentets nollpunkt. Har nu luft-
volymen V den från t afvikande och okända temperaturen T,
som blir bestående äfven efter det volymen V^ inpressats, efter-
som ju V föreställer termometerns »kula», så måste luftvo-
lymen V^ uppvärmas T—t grader. Till följd häraf ändras
det tryck, som erfordras för att inpressa V^ i V, och denna
ändring kan användas som mått på temperaturskillnaden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
