Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Föredrag i Vetenskapsakademien vid presidiets nedläggande den 12 April 1905, af J. E. Cederblom - Skrufpropellern - Ytkondensorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK, 1905.
Till äran af att vara skrufpropellerns uppfinnare finnas
många kandidater:
I Wien aftäcktes år 1863 ett monument öfver Josef
Ressel, hvilken österrikarne anse vara propellerns uppfinnare.
I Frankrike vill man ge äran af denna uppfinning åt
Fredric Sauvage, stundom äfven åt Johan I. Bernoulli.
Vår landsman John Ericsson var icke den förste, som
i tal eller skrift föreslog propellern, men han var den förste,
som, medels konstruktioner i järn och brons, framlade omot-
sägliga bevis för, att skrufpropellern var en bättre propul-
sionsapparat för oceangående fartyg än de förut använda
skofvelhjulen.
Ytkondensorn.
Ända till början af 1880-talet arbetade alla oceangående
båtars maskiner med ett lågt ångtryck, vanligen uppgående
till 2 atm. öfvertryck. Då, som bekant är, framställning af
en kg ånga af 2 atm. tryck kostar nästan lika mycket värme
som framställning af en kg ånga af 20 atm (skillnaden mindre
än 5 7o), men den senare ångan kan lämna mångdubbelt
mera arbete än den förra, inses lätt, att det, med hänsyn till
bränsleekonomien, blir ett stort slöseri att använda ånga af
lågt tryck.
Dessutom förekom vid sjömaskinerna en annan omstän-
dighet, som förorsakade stor bränsleförlust: alla oceangående
fartygs pannor matades vid denna tid med hafsvatten. De
salter, detta innehåller, medfölja naturligtvis icke den från
pannan afgående ångan, utan stanna kvar i pannan, och
skulle snart fylla densamma med salt, om inga särskilda åt-
gärder vidtoges. För att salterna icke skulle utkristallisera
i pannan, måste salthalten hindras att stiga öfver en viss
gräns, och detta utfördes sålunda, att en del af det mycket
salta vattnet i pannan uttappades i sjön, eller »utblåstes»,
som det tekniska uttrycket lyder, och ersattes med friskt,
mindre salt vatten. Det vatten, som utblåstes, var naturligt-
vis varmt, och det bränsle, som förbrukats för dess uppvärm-
ning, måste betraktas som förloradt. Det låga trycket i för-
ening med de ständiga utblåsningarne gjorde, att sjömaski-
• nerna voro långt mera bränsleödande än maskinerna på land-
backen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
