Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växternas sinnesorgan, af prof. C. A. M. Lindman - 3. Ljuskänsliga apparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXTERNAS SINNESORGAN. 175
ledes ej skymma ljuset för hvarandra; ofta är hela blad-
mosaiken horisontei, t. ex. hos boken, men ofta lutar hvarje
blad med sin spets mot jorden för att komma närmare 90°-
vinkeln mot dagsljuset. Det läge, dessa transversalheliotro-
piska blad eftersträfva, kallas af Wiesner det »fixa ljusläget»
eller närmare bestämdt bladytans vinkelräta ställning till det
starkaste diffusa ljuset, hvarvid man måste underförstå, att
detta ljus faller ensidigt, emedan det utgår från en begränsad
areal, t. ex. dagsljuset genom ett fönster eller genom en öpp-
ning mellan trädkronorna i en skog. Ifrågavarande blad äro
således företrädesvis skuggblad och kännas igen på att alla
skottets blad stå parallella med hvarandra (eller t. o. m. i
samma plan) samt orörligt behålla den ställning, hvari de
funnit den bästa belysningen. Om växten flyttas eller om
ljuskällan ändrar plats, så vrida bladen sig, tills de återfunnit
det fixa ljusläget. Genom experiment har man funnit, att
för vinnande af detta mål bladskifvan i de allra flesta fall
måste belysas; om bladskifvan eller dess flikar täckas med
tusch eller med påklistrade stycken af svart papper och
växten därefter ensidigt belyses, men de svärtade bladen då
förblifva orörliga, så synes ju detta bevisa, att bladskaftet
icke utfört de vederbörliga rörelserna, emedan bladskifvan
genom förmörkelsen hindrats att erhålla intryck af belys-
ningen.
Den förut omtalade växtanatomen Haberlandt har, så-
som han själf omtalar, ända sedan 1884 gjort en mängd un-
dersökningar för att finna Ijusuppfattande apparater hos väx-
terna, men misslyckats ända till dess han undersökte de
tränsversalheliotropiska bladen. På dessas öfversida har han
mycket allmänt funnit inrättningar, som han under de två
senaste åren beskrifvit, och som han anser förorsaka ljusin-
tryck, emedan de åstadkomma differenser i belysningen, sam-
tidiga på närbelägna punkter. (Man torde erinra sig, att
det äfven vid mekanisk beröring erfordras små differenser,
om den skall blifva ett retmedel för den sensibla plasman.)
Bladöfversidans öfverhud eller epidermis är genom föl-
jande egenskaper särskildt lämpad för ljusupptagande: ytter-
väggen är färglös och genomskinlig, en mycket tunn, glasklar
hinna; cellinnehållet är färglöst, emedan landfanerogamerna
(i motsats till ormbunkar och vattenfanerogamer) i allmänhet
sakna klorofyll i öfversidans epidermis; plasmabeläggningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
