Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växternas sinnesorgan, af prof. C. A. M. Lindman - 3. Ljuskänsliga apparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXTERNAS SINNESORGAN. 177
uppkommer med sin spets belägen bakom cellens bakvägg,
och själfva väggen blir, där den afskär ljuskäglan, starkare
belyst än på sina öfriga punkter. Då ljuset faller vinkelrätt
mot bladets yta, befinner sig det belysta fältet midt på
cellbottnen; då dess riktning ändrar sig. flyttar sig det ljusa
fältet åt motsatt håll närmare cellbottnens ena kant o. s. v.
Denna epidermistyp företer stor omväxling i vissa de-
taljer. Så t. ex. kan cellernas yttervägg äga formen af en
klotyta. Men den kan också bilda en kägla af varierande ut-
seende, t. ex. en paraboloid. Då cellerna äro utdragna till
någorlunda höga käglor eller papiller, får bladets öfversida
ett sammetslikt utseende. Sådana sammetsblad äro egentligen
blott bekanta från fuktiga klimat, där bladytan ofta täckes
af ett tunt vattenlager. Om vattnet skulle nå öfver papil-
lernas topp, skulle ljusbrytningen omintetgöras; epidermis-
cellens innehåll är nämligen i det närmaste af samma bryt-
ningsförmåga som vattnet. Det är därför otvifvelaktigt, att
den höga papillen är afsedd att med sin topp nå öfver vat-
tenskiktet för att ostörd af detta kunna verkställa ljusets
samlande. Själfva toppen af papillen är i så fall att betrakta
som samlingslinsen. I några fall har papillen en sned form.
Betydelsen häraf är den, att bladskifvan ej behöfver instäha
sig uti fullt 90° vinkel mot ljuset, utan kan luta olika starkt
mot detsamma och ändock hålla samlingslinsens optiska axel
riktad mot ljuskällan.
Här må i korthet antydas ännu några exempel på den
rika mångftilden af linsjormer hos de transversalheliotropiska
bladen. Stundom är endast midtersta partiet af ytterväggen
så utbildadt, att det vare sig genom sin hvälfning eller tillika
genom sin förtjockning, kan sammanbryta ljuset. Särdeles
anmärkningsvärd är stora blåklockan: midt på cellytterväggen
är infogad en liten klar, hård, kiselhaltig lins, som med vissa
reagensmedel visar sig skiktad eller lamellerad: en mikromi-
niatyr af ett »enkelt mikroskop» och på samma gång till sin
form lik kristallinsen i ett öga ! Hos andra utgöres linsen
af en liten extra cell, liksom objektivet på ett »sammansatt
mikroskop» fastskrufvad utanpå den egentliga, vida större,
icke eller svagt hvälfda epidermiscellen. En ännu längre
gående differentiering består däruti, att ej alla epidermis-
celler, utan ett fåtal, strödda bland de öfriga overksamma,
fått sig den erforderliga ljusbrytningen anförtrodd. — Slut-
Vetenskapsakademiens Årsbok. 4. IfiOG. \0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
