Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier - 584. Per Teodor Cleve (1840—1905), af H. Euler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFIER. — PER TEODOR CLEVE. 191
Här förelåg för första gången ett fall af isomeri mellan
oorganiska föreningar, något som ej kunde förklaras enligt
den tidens åsikter och därför äfven betviflades af Berzelius.
När Raewsky därefter upptäckt en till sin byggnad ännu
outredd men Gros’ salt mycket närstående förening (OH) Cl
Pt (NH.j)^ (NOo)o företog slutligen Gerhardt en omfattande
revision af de ammoniakaliska platinaföreningarna livarvid
ännu en ny serie tillkom, nämligen platinamminsalterna,
Glo Pt (NHo,), Glo, m. fl.
Angående den teoretiska tolkningen af dessa experimen-
tella resultat gjorde sig de mest skilda meningar gällande.
Redan då hade nästan hvarje forskare sin egen teori öfver
de ammoniakaliska platinaföreningarna och oredan var så
mycket större, som hela kemien befann sig i en öfvergångs-
period, då Berzelii länge härskande system måste vika för
nj^are åsikter. För att kunna inordna de REiSET’ska sal-
terna i sin elektrokemiska lärobyggnad hade Berzelius varit
tvungen att fixera sin uppfattning af den elektrokemiskt
indifferenta kopplingen. Han ansåg sålunda att t. ex. Reisets
första bas var ammoniumoxid kopplad med platinamid, —
Pt (NHo)o enligt nuvarande formulering.
Inom den organiska kemien började emellertid Gerhardts
typteori alltmer undantränga den berzelianska, och Gerhardt
försökte nu äfven att tillämpa sin teori på de ammonia-
kaliska platinaföreningarna genom att härleda dessa från
ammoniumtypen. I enlighet med den nya valensläran skilde
han härvid mellan »platinosum» och »platinicum» eller 2- och
4:-värdig platina. Med något bättre framgång sökte Grimm
härleda de komplexa föreningarna från ammoniaktypen. I
denna typteori råkade emellertid de ammoniakaliska metall-
föreningarnas kemi på afvägar och stelnade snart till ett dödt
schema. Det måste därför betecknas som ett betydande fram-
steg, när Claus år 1854 skref »dass das Ammoniak in mehreren
Verbindungen eine in Beziehung seiner Basicität passive RoUe
iibernehmen und gleich dem Wasser als basisches und nicht
basisches Wasser fungiren känn». I sistnämnda fall förhåller
sig ammoniakens bindning enligt Claus såsom en inaktiv
koppling, som icke inverkar på metallens mättningskapacitet.
Hans åsikter erbjuda alltså vissa beröringspunkter med Ber-
zelius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
