Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hvalarnas härstamning, af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM HVALARNES HÄRSTAMNING. 223
öresvinet {Tursiops tursio) är en af de större delfinarterna,
som ej sällan uppenbarar sig i Östersjön och då alltsomoftast
ger upphof till merendels starkt färglagda berättelser om egen-
domliga hafsdjur. Den är ofvan mörkt blygrå till svart, under
livit och kan bli omkring 3 ^2 meter lång. I augusti f örlidet år
visade sig några sjödjur utanför Riga, hvilka till en början
togos för undervattensbåtar. När man emellertid väl fått
klart för sig, att det verkligen var djur och ej undervattens-
båtar, beskötos de. Skyttarne uppgåfvo, att djuren voro
10 —13 meter långa, men strax efteråt strandade vid Adia-
mynningen norr om Riga en Tursiops, som var sårad af gevärs-
kulor, men längden hade då krympt ihop till 12 fot. Vikten
var 458 kilo. Ttirsiops-iormer förekomma i alla haf, men
huru många arter, som finnas, är oafgjordt. En del äro mindre
än T. tursio och af annan färg. De igenkännas bl. a. på sina
tämligen grofva tänder, som blott äro omkring 20 —26 i hvarje
käkhalfva.
Släktet Cephalorhynchus omfattar 4 —5 små arter på södra
halfklotet. De äro vanligen föga mer än meterlånga med
tämligen bredt, föga utdraget nosparti med små tänder (25 —30
i livar käkhalfva) och trekantig ryggfena. Ofta äro dessa
delfiner försedda med skarpa hvita teckningar på nos och sidor.
I Stilla hafvet finnes ett delfinsläkte Lissodelphis, som
alldeles saknar ryggfena.
I norra Atlanten och i Stilla hafvet ända till Nya Zeeland
lefver grindhvalen {Glohicephalus melas)} Det är en tämligen
stor, 4 —6 m. lång svart tandhval med få tänder (7—11 i hvar
käkhalfva). Grindhvalen uppträder vanligen i stora hjordar
och denna sällskaplighet underlättar fångsten. Särskildt
vid Färöarne är grindhvalen af ekonomisk betydelse. Om
en flock af dylika djur, som där kallas »grind», iakttages täm-
ligen nära land, skjmdar man sig genast att omgifva den på
utsidan med en rad båtar och söker med stenkastning och rop
drifva den mot land. När man fått hvalarne intill land på
passande plats, helst vid en grund bukt, börjar harpuneringen
och slutar vanligen så, att de sårade och skrämda hvalarne
alla rusa mot land och stranda där. Färöborna äta köttet
och tillgodogöra sig så godt som hela djuret. De äro eller
voro åtminstone förr så begifna på denna fångst, att det berättas
’ Flera andra former ha beskrifvits från olika haf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
