Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hvalarnas härstamning, af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK. 1910.
att en söndag, då prästen stod på predikstolen bud om en
»grind» kom, och i ett nu var hela församlingen nere vid bå-
tarne och kyrkan tom.
De största tandhvalarne af deltingruppen äro späck-
huggarne {Orcinus orca). De äro stora och starka djur, som
uppnå en längd af inemot 9 meter, men de äro tillika glupska
rofdjur och de enda delfindjur, som anfalla större och äfven
varmblodiga djur. Det finnes en ofta citerad uppgift af
EsCHRiCHT, att i magen på en späckhuggare anträffats ej
mindre än 13 tumlare och 15 själhundar. De senare årens
antarktiska expeditioner ha vid upprepade tillfällen iakttagit,
huru späckhuggarne förföljt själhundar och äfven anträffat
dylika, som undsluppit sin fruktansvärde fiendes käftar, men
hvilkas gräsligt sargade kropp bar vittne om hans tänder.
Man har äfven vid upprepade tillfällen sett flockar af späck-
huggare anfalla stora bardhvalar, som de sluthgen öfvermannat
och sönderslitit. Flera iakttagare ha härvid framhållit, att
späckhuggarne särskildt äro benägna att anfalla den försvars-
lösa bardhvalen framifrån, bita i dess läppar och söka slita ut
dess tunga. Späckhuggaren igenkännes lätt på sina breda
rundade bröstfenor och framförallt på den höga ryggfenan,
som ofta ses sticka upp öfver vattenytan. Den är längst
hos hanarne och kan hos dem bli mer än meterhög. Tänderna
äro jämförelsevis få, 10—13 i hvarje käkhalfva, men stora och
kraftiga med tillplattad rot. Till färgen äro späckhuggarne
ofvan svarta under hvita med karakteristiska hvita fläckar
på sidorna. Denna teckning är något varierande, hvilket
har gifvit upphof till uppställandet af flera arter, men några
bindande bevis ha ej förebragts för, att det skulle vara mer än
en art, som bebor hafven från arktiska till antarktiska trakter
och äfven förekommer vid våra kuster t. o. m. tillfälligtvis
i Östersjön. Det är ju uppenbart, att om ett djur med sådana
vanor, som späckhuggaren, skall ha uppstått en hel mängd
utsmyckade sägner om hafsvidunder o. s. v., men man vet ej
af, att späckhuggare vid något tillfälle skulle ha förgripit sig
på båtar eller fartyg.
Halfspäckhuggaren {Pseiulorca crassidens) beskrefs först
såsom fossil i England, men har sedan anträffats lefvande så-
väl i Nordsjön som annorstädes. Den har äfven strandat
vid svenska västkusten. Den är så godt som helsvart och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
