Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hvalarnas härstamning, af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM HVALARNES HÄRSTAMNING. 225
omkring 5 m. lång; rygg- och bröstfenor äro mindre än hos
späckhuggaren och tänderna ha cyhndriska rötter.^
Befryndad med späckhuggarne är också en intressant
form, som ofta kallas Rissos delfin {Gramjnis grisens), men
då den öfvergått till att lefva af bläckfiskar behöfver den ej
så stark tandbeväpning, utan har reducerat bort tänderna i
öfverkäken och har blott 3 —7 dylika på hvardera sidan af
underkäken. Den blir 3 —3*/2 m. lång och har en ganska
egendomlig grå färg, som nedåt ljusnar till gulhvitt, men vid
och på fenorna öfvergår till svart. Den är dessutom oregel-
bundet tecknad på ryggen med ljusare strimmor och fläckar,
som se ut som om djuret skulle där skrapat af sig färgen.
G^ram^jw.s-exemplar ha träffats i de mest skilda liaf från Nord-
sjön till Nya Zeeland och Kalifornien. Den är dock ingen-
städes allmän. Vid Nya Zeeland är den mycket populär för
sin vana att följa skeppen. Den kallas där »Pelorus-Jack»
efter navigationsinstrumentet pelorus och har blifvit fridlyst.
Hufvudsakligen eller uteslutande i arktiska haf lefva
tvenne delfinformer, hvilka skilja sig från de förut anförda
bl. a. därigenom att halspartiet, som har alla kotorna fria,
äfven utvändigt är synligt såsom en svag afsmalning bakom
det rundade hufvudet, och genom saknaden af ryggfena. Hvit-
hvalen eller »hvitfisken» {Delphinapterus leucas) var fordom
talrik i Norra Ishafvet och var då af stor ekonomisk bety-
delse,- men har på senare år mycket aftagit i antal på grund af
den mest hänsynslösa förföljelse från fångstmännens sida,
hvarför den varit utsatt. Ehuru hafsdjur till sin natur plägar
hvithvalen stundom stiga högt upp i floderna för att jaga lax.
I Yukonfloden har den träffats 700 engelska mil från mynningen
Den förirrar sig stundom från sin egentliga hemvist i Ishafvet
och har ej så sällan äfven på senaste år visat sig i Östersjön dock
mestadels på finska sidan. Hvithvalen, som är enfärgadt hvit och
når en längd af omkr. 4 m., äger vanligen omkring 9 tänder i
hvar käkhalfva, men dess släkting narhvalen har blott tvenne
betar i öfverkäken. Af dessa är vanligen blott den vänstra
af hanens fullt utvecklad i form af en vågrätt framskjutande
^ Dvärgspäckliuggaren [Orcella) är en liten något öfver 2 m. lång del-
finform. som är hemma i Iravaddy och äfven vid indiska kusten. Den har
flera tänder och liten skärformig ryggfena samt är skifferfärgad.
^ Denna form utmärker sig genom sin för en hval ovanligt fasta lä-
derhud. öfverhuden af hvithvalen ätes allmänt på Grönland och sägea
»smaka mandel».
Vefenshapsukademiens Årsbok. V. 1910. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
