Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier - 594. Carl Gustaf Styffe (1817—1908), af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFIER. — CAEL GUSTAF STYFFE. 293
skulle användas yngre historiskt bildade och intresserade
män, som skulle erhålla sina arfvoden från den disponibla
riksarkivarielönen. Planen godkändes af k. maj:t och orga-
nisationen ägde bestånd, äfven sedan Järta 1840 flyttat till
Uppsala, under ständig brefväxling mellan honom och riks-
antikvarien. Efter hand samlades kring den senare en krets
af dugande krafter, såsom friherre J. A. Posse, sedermera
kammarrättsrådet C. A. Juel, den tidigt aflidne Knut Geijer,
sedermera kanslirådet F. A. Dahlgren, R. M. Bowallius m. fl.
De äldre handlingarna började ordnas och förtecknas, intres-
santa fynd af bortglömda akter gjordes och småningom bör-
jade den allmänna meningen ändras till det bättre i fråga
om det så länge föraktade verket.
Det var i denna krets, som den tjugosexårige Styffe in-
trädde 1843, och han gjorde sig snart bemärkt som en af de
dugligaste ämnessvennerna. Han ägde ock de bästa förut-
sättningar för sin nya verksamhet: den obegränsade forsk-
ningslusten, den aldrig stillade lärda nyfikenheten, det lyck-
liga spårsinnet, som ledde till vackra upptäckter. Han blir
säkert en god ackvisition, skref redan samma år riksantikva-
rien till Järta och erkännande omdömen gåfvos äfven under
de följande åren, låt vara att samtidigt små anmärkningar
gjordes på hans »långsamhet och petighet»; han behöfde ryc-
kas upp genom praktisk tjänstgöring, hette det en gång, om
han skulle kunna öfvervinna sin vestrogotiska senfärdighet
och vanan att skrupulöst fundera öfver de allra obetydligaste
och likgiltigaste småsaker.
Äfven en annan för hans nya ställning betydelsefull egen-
skap lade Styffe snart i dagen. Den egentlige arkivmannens
verksamhet är i viss mån försakande. Han samlar, ordnar,
förtecknar, gör kanske stundom upptäckter, och det är andra
forskare, som ej sällan få draga nytta däraf. Hans biträde
påkallas af andra och sitt stundom med möda förvärfvade
vetande får han ställa till andras tjänst. Han behöfver äga
ett så att säga rent formellt intresse för sitt arkivs innehåll,
för handlingarnas rätta placerande, för det organiska i ett
arkivs samlingar. Styffe var ej främmande för denna arkiv-
mannens uppgift. Hans välvilja och hjälpsamhet mot råd-
frågande forskare eller mot kamrater i verket framhölls en
gång af riksantikvarien, och ett ampelt erkännande i den vägen
gafs honom några år senare, då i uris professorn Lindblad i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
