Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier - 594. Carl Gustaf Styffe (1817—1908), af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK. 1910.
livar, som läser hans bref, måste gripas af beundran för denne
den mest storslagne och helgjutne af svenske statsmän nedanom
tronen. Men samlingen utgör också en vacker minnesvård
åt upphofsmannens och ledarens aldrig svikande intresse och
ihärdighet. Den ställer sig värdigt vid sidan af de stora
tyska pubhkationerna af Fredrik II:s skrifter och brefväx-
ling, af brefven och aktstyckena till den store kurfurstens
historia.
Åtskilliga författarplaner sysselsatte därjämte Styffe
under vistelsen i Stockholm men af de flesta blef det ingen-
ting. Svenska jordens gamla beskattning, Uppkomsten af
bestämd skillnad mellan frälse- och skattejord, Öfversikt af
länsindelningen sedan 1634, Gränsregleringen mot Norge 1738
—1766, Sveriges inre framsteg och tillstånd under sjuttonde
seklet, Om Sveriges gränser mot Danmark och Norge, Väster-
götlands bidrag till Älfsborgslösen 1613—19 höra till sådana
projekt och till somliga finnas ofullständiga utkast i koncept.
Man kan beklaga, att dylika planer ej kommo till utförande,
då man af Styffes gedigna kunskaper och rika samlingar
kunnat vänta intressanta resultat. >^Det finnes knappt något
land i Europa», skrifver han en gång, »där de adliga privi-
legierna bibehålHts så länge som här och där regeringen visat
sig så likgiltig för orättvisan af det gamla beskattningssättet.
Sedan Karl XII har ingen af våra konungar intresserat sig
för en reform i denna fråga», och man skulle gärna velat se
en sammanhängande bevisföring för denna sats. Men Styffe
var nog mera den lärde samlaren och forskaren än författa-
ren. Han saknade den inre värme och lifaktighet, som drif-
ver fram den rika produktionen äfven på det vetenskapliga
området, han saknade väl äfven den lätthet att forma tan-
karna i ord eller att omsätta dem i skrift, som är en viktig
förutsättning för ett rikare författarskap; icke heller ägde
han en skymt af författarfåfänga, af begär att se sina större
eller mindre forskningsresultat på tryck. Han tyckes också,
om man bortser från de betydande verken »Bidrag till
Skandinaviens historia» och »Skandinavien under unionstiden»,
haft svårt att en längre tid koncentrera sig kring någon viss
uppgift. »Tyvärr», skrifver han själf under arbetet med sista
delen af Bidragen, »hör det till mina svagheter att byta om
sysselsättning, emedan jag finner så många böcker intressanta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
