Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier - 604. Fredrik Wilhelm Christian Areschoug (1830—1908), af Thorild Wulff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFIER. — FREDRIK WILHELM CHRISTIAN ARESCHOUG. 349
sommar till hjälp. Och då jag ej vill uppträda med nå-
got halfgjordt arbete, isynnerhet som detta troligen blifver
mitt sista, har jag beslutat att ej för närvarande publicera
mina undersökningar utan vänta till nästa höst.»
Detta arbete, som aldrig hann utkomma, förelåg vid
Areschougs död så godt som färdigt i manuskript med tal-
rika planscher — ett prof in i det sista på den starka, idoga
håg, som uppbar hela hans vetenskapliga lifsgärning.
När man granskar den långa listan öfver de publikatio-
ner, som utgått från Areschougs hand, är det särskildt en,
som har sitt alldeles speciella intresse, den nämligen, som bär
titeln: »Charles Darwin. Ett minnesblad» (1883). När Are-
SCHOUG tillträdde professuren i botanik i Lund 1879 hade
han för sin installationsföreläsning valt ämnet: »Hufvud-
strömningar i våra dagars biologiska naturforskning», hvar-
vid han gaf en framställning af den darwinska utvecklings-
läran och riktade därvid särskildt en skarp kritik mot de in-
vändningar, som från motståndarnes sida rests mot de nya
lärorna. Det är denna sin då mycket uppmärksammade före-
läsning, som Areschoug efter Darwins död utgaf i något
omarbetad form som ett minnesblad öfver den store mästaren,
hvars starke och modige förkämpe på svensk botten Are-
schoug som en bland de förste kan tillräkna sig hedern att
ha varit. Liksom öfverallt annorstädes i världen, rasade äf-
ven i Lund striden för och mot Darwin väldeliga och det
fordrades en icke ringa själftillit och oförskräckthet att i de
kritiska åren ställa sig i breschen för de nya idéerna. Då
därtill kommer, att Areschougs närmaste förman, professor
J. G. Agardh, var en afgjord motståndare till descendenzteo-
rien, så förstår man lätt, att Areschoug ej alltid haft det
så angenämt under sin långa adjunkttid. I svensk naturforsk-
ning representerar denna Areschougs gärning ett historiskt
moment af grundläggande betydelse. Nu kunna vi knappast
föreställa oss, till hvilken grad den idéstriden gällde lif och
död för en gammal och en ny tid. Vi må aldrig glömma
den käcke banerförare, som så helt satte in sin personlighet
i den kampen, som Areschoug gjorde det.
Äfven som läroboksförfattare har Areschoug varit verk-
sam. Hans år 1870 utkomna bearbetning af M. W. von Di-
BENS »Handbok i växtrikets naturliga familjer» var ännu
långt in på 90-talet den lärobok i systematisk botanik, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
