Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 6. Nordqvists sorgmarsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med bladet, överlämnade jag omedelbart buketten och
konfektpåsen till Stina, varpå jag rentut sade:
”Du vet kanske inte, att jag älskar dig, men det
är så.”
Första fiolen såg häpen upp med sina muntra ögon.
— Sade du det med detsamma, frågade han.
— Ja visst! Det hoppade ur mig som en röd raket.
Första fiolen log ironiskt.
— Å, de ska tas långsammare, de ska vänta och de
ska lida, och ändå får det avgörande greppet gå
varsamt. Men pang...
Cello återtog med någon hetta:
— Jag var ung, och ingen Landsortscasanova heller!
— Måtte inte det, kära bror. Men den höga hatten
då?
— Jo, fortsatte Cello. Flickan blev litet röd, men
hon hade ett lugnt vandrande blod inom
alabasterhöljet, och därför blev det bara en liten nyponros på
varje kind i stället för stora facklor.
”Du överraskar mig verkligen”, sade hon med ett
mycket märkvärdigt och konstlat tonfall. ”Vill du inte
sitta ned, medan jag dukar kaffet?”
Vi drucko kaffe och gubben kom in, och den
eftermiddagen vart det icke annat sagt i saken än att Stina
och jag skulle träffas dagen därpå. Jag bodde hos min
gamla barnsköterska, och hon höll av mig som om
jag varit hennes egen son. När jag nästa dag vaknade,
klädde jag mig raskt och tog ur den blå hattasken,
som jag medfört, upp en cylinder, den jag satte på
huvet. Min trogna och snälla Ida sa då:
”Nä men, snällaste... hög hatt? Det är ju
sommar.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
